— Nu är gratistiden över! Jag spärrade korten, och för första gången fick min fyrtiotvåårige man höra mig säga: gå ut och tjäna dina egna pengar!
Anna vaknade inte av väckarklockan, utan av att sovrummet kändes som en överfull buss i rusningstrafik, där föraren glömt slå på ventilationen och alla passagerare verkade anse att frisk luft var direkt livsfarligt.
Hon stirrade sömnigt upp i taket. I hörnet satt en spindel, till synes den enda varelsen i hela lägenheten som inte led av värmen.
”Fast han kanske också lider, bara i tysthet. Till skillnad från mina släktingar”, tänkte Anna bittert och vände sig om på andra sidan.
Ute i köket började kastruller och tallrikar redan skramla. Det betydde att Maria var vaken. Anna kunde den rutinen utan och innan: svärmodern klev upp vid sju och satte genast i gång att föra oväsen, som om hon tävlade med kommunens alla renhållningsbilar.
— Anna, upp med dig, klockan är redan halv åtta! ropade hon från köket, glatt på ett sätt som nästan lät hånfullt. — Du är ju den enda som jobbar, så du får inte komma för sent!
— Tack för påminnelsen, mumlade Anna medan hon reste sig. — Som om jag inte hade klarat det utan er.
I hallen satt Erik och väntade, eller snarare råkade befinna sig där. Han hade bara kalsonger på sig, mobilen i handen och skrollade med en min som om han just fattade beslut om hela landets framtid. I själva verket, det visste Anna mycket väl, räknade han på vilken fotbollsspelare som ”säkert skulle leverera” på dagens spelkupong.
— Erik, du kunde åtminstone ta på dig kläder, sa Anna när hon gick förbi honom.
— Varför då? Han ryckte på axlarna utan att slita blicken från skärmen. — Jag är hemma. Här ska det vara avslappnat.
— Just det. Avslappnat som i ett omklädningsrum med flugsmälla, muttrade Anna.
Erik svarade inte. Hans hjärna verkade vara helt upptagen av oddsen på AIK.
När Anna kom in i köket slog lukten av vidbränd havregrynsgröt emot henne. Maria stod vid spisen i morgonrock och rörde runt i en kastrull med en högtidlighet som om hon räddade mänskligheten.
— Jag har gjort gröt åt dig, förklarade hon stolt. — Du behöver krafter. Hela hushållet vilar ju på dig.
— Tack, sa Anna och hällde upp kaffe åt sig själv, men jag brukar äta yoghurt på morgonen.
— Yoghurt? Det där är väl ingen frukost! utbrast svärmodern förnärmat. — Gröt är grunden till allt. Inte för inte serverade jag skolbarn gröt i hela mitt yrkesliv.
Anna tog en klunk kaffe och svalde samtidigt den syrliga kommentaren som redan låg på tungan.
”Ja, Maria, det var säkert därför ungarna sprang till kafeterian efter bullar så fort det blev rast. Gröt må vara gröt, men människor behöver riktig mat också.”
— Mamma, kan du sätta in pengar på min mobil? ropade Erik från rummet. — Jag ligger på minus.
Anna satte nästan kaffet i halsen.
— Erik, du är en vuxen man. Fyrtiotvå år gammal. Du har två händer och dessutom en ingenjörsexamen. Är det verkligen omöjligt för dig att fylla på mobilen själv?
Erik dök upp i köksöppningen och kliade sig tankspritt på magen.
— Jag hade gärna gjort det, men kortet är tomt. Och du är ju ekonomichefen här hemma, så för dig är det enklare.
— Ekonomichefen? Anna log, men leendet blev hårt. — Jag trodde att jag var din fru.
— Det är du också, nickade Erik. — Två funktioner i en, kan man säga.
Maria skyndade sig genast att ta sonens parti.
— Anna, varför ska du vara så snål? Du tjänar ju pengar. Vi är en familj. Är inte poängen med familj att man delar med sig?
— Intressant, sa Anna och tog ännu en klunk kaffe medan hon sneglade på svärmodern. — Av någon anledning är det alltid jag som delar med mig, medan alla andra bara tar.
Det blev tyst i köket. Till och med gröten tycktes sluta bubbla.
— Börjar du nu igen? Maria rynkade pannan. — Jag tycker verkligen inte om den där girigheten hos dig.
— Det handlar inte om girighet, svarade Anna lågt. — Det handlar om vanlig rättvisa. Jag är ingen bankomat.
— Där kom det, suckade Erik. — Klockan är knappt morgon och du håller redan på med anklagelser. Fattar du inte att allt det där bara gör dig nervös? Du borde ta livet lite lättare.
— Lättare? Anna kände hur ilskan steg som hetta genom bröstet. — Du har suttit hemma i två år och tagit allt ”lätt”. Och din mamma gör verkligen inte situationen bättre.