lever på min lön, dessutom skickar pengar till sina släktingar, och jag ska bara betala för allt och hålla mun?
— Nu överdriver du, sa Erik med en märkligt jämn röst och sträckte sig åter efter mobilen. — Det där går att lösa.
— Självklart går det att lösa, svarade Anna och nickade kort. — Det råkar bara alltid bli jag som löser det.
Hon satte ifrån sig koppen i diskhon med en hård smäll. Ljudet slog mot väggarna i det trånga köket som om något hade brustit på riktigt.
— Anna lilla, började Maria i ett mjukare tonfall, som om hon försökte lägga en filt över bråket. — Vi är ju ändå en familj. Det är en svår period nu, men allt kommer att ordna upp sig.
— När då? Anna lyfte blicken mot henne. — När jag är sextio och fortfarande jobbar extra bredvid pensionen för att ni två ska kunna fortsätta sitta hemma?
Ingen sa någonting.
Anna drog ett djupt andetag. En obehaglig tanke skar genom henne.
Kanske var det faktiskt hon själv som hade skapat det här. Hon hade vant dem. Först hade hon bara hjälpt till lite. Sedan en gång till. Och ännu en. Till slut stod hon där och försörjde två vuxna människor som tog hennes pengar som något självklart, nästan som en naturresurs.
Mobilen gav ifrån sig ett kort pling. En påminnelse om bolånebetalningen. Anna kastade en blick på skärmen och kände hur magen drog ihop sig.
— Förresten, sa hon långsamt när minnet slog till, vem tog ut fem tusen kronor från mitt kort i går?
Erik höjde ögonbrynen, uppriktigt eller skickligt spelat.
— Inte jag. Jag har inte ens tillgång till det, sa han.
Maria harklade sig plötsligt och sänkte blicken ner mot tallriken.
— Maria? Annas röst blev kall.
— Alltså… du förstår… min systerdotter har hamnat i knipa, mumlade Maria. — Hon har skulder. Och man hjälper väl familjen.
— Vilken systerdotter? Anna fick anstränga sig för att inte skrika. — Jag har bolån, el, mat, räkningar, allt möjligt. Och du frågade mig inte ens.
— Anna, sa svärmodern sammetslent, nästan smekande, — du ser inte helheten. Det är bara tillfälligt. Vi betalar tillbaka.
— Ni? Betalar tillbaka? Anna började skratta, men skrattet lät så vasst att tårarna steg i ögonen. — Båda två? Den ena lever på spel och tomma planer, den andra delar ut mina pengar till andras problem. Och ni ska betala mig?
— Du har blivit hård, sa Erik lågt och skakade på huvudet. — Förr var du inte så här.
— Jo, Erik. Jag var precis så här. Skillnaden är att jag höll tyst då.
Hon såg på dem, först på honom, sedan på Maria, och plötsligt föll allting på plats med nästan skrämmande klarhet. Det räckte nu.
— Nu stänger jag matluckan, sa Anna och tog upp bankkortet ur väskan. — I dag spärrar jag alla kort och flyttar pengarna till ett konto ni inte kommer åt. Från och med nu lever var och en på sina egna pengar.
Erik stod med munnen halvöppen, som om han hade ett helt tal färdigt men tappat bort orden. Maria slog ihop händerna.
— Anna! Har du blivit galen? Vi är ju familj!
— Just det, svarade Anna iskallt. — Familj betyder stöd. Det här är inte stöd. Det är parasitliv.
Hon vände sig om och gick in i rummet och lämnade dem kvar i köket, där tystnaden blev så tät att den nästan gick att ta på.
Jag gjorde det, tänkte hon. Jag sa det verkligen högt. Nu får vi se vad som händer.
Efter gårdagens besked låg en tung, tryckande stillhet över lägenheten, ungefär som en gammal kristallkrona som alla vet borde tas ner, men ingen vågar röra. Anna lade sig i sovrummet och stirrade länge upp i taket, som om svaret på framtiden kunde stå skrivet där. Men inget svar kom.
Morgonen började med smällande dörrar. Erik hasade demonstrativt genom hallen i sina tofflor, med steg som var alldeles för hårda för att vara omedvetna. Han gick ut i vardagsrummet, kom tillbaka, prasslade med några plastpåsar och försvann igen. Det lät som om ett förnärmat spöke med magont vandrade runt i bostaden.
Till slut bröt han tystnaden.
— Anna, sa han. — Menade du det där på riktigt? Har du gömt pengarna?
Hon stod vid köksbänken och hällde upp kaffe.
— Jag har inte gömt dem. Jag har lagt dem där ni inte kan ta dem. Det kallas att skydda dem.
— Det där är ett svek, sa Erik och gick genast till angrepp. — Är det så här du behandlar mig efter allt?
— Efter allt? Anna såg upp på honom. — Menar du efter två år då jag har försörjt både dig och din mamma?
— Jag är väl din man! höjde han rösten. — Jag har rätt till det!
— Det har du, svarade Anna lugnt. — Till din egen lön.
I samma ögonblick stormade Maria in i köket.