Maria stod där i sin eviga morgonrock, med ett ansiktsuttryck som om hon just klivit rakt in på en teaterscen.
— Anna lilla, jag förstår allt, du är trött. Men man kan inte göra så här från en sekund till nästa! Vi är ju en familj!
— En familj fattar beslut tillsammans, svarade Anna. — När ni däremot tar fem tusen kronor utan att fråga, då kallas det stöld.
— Anklagar du mig för att stjäla? utbrast Maria och slog ut med armarna. — Allt jag har gjort har varit för familjens skull!
— För din systerdotters skull, rättade Anna henne. — Familjen här hemma är du, Erik och jag. Din systerdotter får lösa sina skulder själv.
— Du är grym, snyftade Maria. — Helt hjärtlös.
— Nej, sa Anna. — Bara utmattad.
Erik märkte att modern spelade upp sitt stora drama och bestämde sig för att hjälpa till.
— Så om du tror att du ensam bestämmer här, Anna, då har du fel. Lägenheten är vår gemensamma. Hälften är min!
— Och? Anna ställde ner koppen på bordet. — Halva är din och halva är min. Skillnaden är bara att det är jag som betalar för allt.
— Menar du att jag lever på dig? Eriks röst började koka av ilska.
— Jag menar ingenting mellan raderna, svarade hon lugnt. — Jag säger det rakt ut.
— Om jag hade velat hade jag haft jobb för länge sedan! skrek han. — Jag tänker bara inte förnedra mig för småpengar.
— Jaså. Men att be din fru om pengar till en ny telefon, det är inte förnedrande? frågade Anna med ett kort leende.
— Du hånar mig, fräste han.
— Nej, Erik. Jag beskriver verkligheten.
Då tappade Maria tålamodet och slog handflatan i bordet.
— Nu räcker det med den här cirkusen! Anna, du måste förstå att män har det svårt nu. Det finns inga ordentliga jobb. Du tjänar bra, så sluta klaga!
— Du arbetar inte heller, Maria, sa Anna och vände sig mot henne. — Varför ska jag försörja två vuxna människor på en gång?
— För att du är ung och stark. Jag är gammal nu. Jag har rätt att vila.
— Gammal? Anna spärrade upp ögonen. — För fem år sedan flög du till Gotland med din väninna och dansade på disko till gryningen. Du har mer energi än jag.
Erik skrattade till, men tystnade genast när hans mamma kastade en blick på honom.
— Och vad gör det om hon dansade? muttrade han. — Hon har väl rätt till det.
— Absolut, nickade Anna. — För sina egna pengar. Inte för mina.
Tystnaden föll igen. Den var så kompakt att det nästan kändes som om till och med kylskåpet slutade surra.
— Nåväl, sa Maria till sist med ett spänt leende. — Bra. Om du nu ska vara så principfast. Då ordnar vi oss själva.
Något drog ihop sig inom Anna. Hon kände alltför väl till vad ”vi ordnar oss själva” betydde. Om några dagar skulle det komma tårar, telefonsamtal och känslomässig utpressning: ”Det finns inget bröd”, ”Vi har inte råd med mediciner”, ”Vill du att vi ska svälta ihjäl?”
Och precis så blev det. När Anna kom hem från jobbet på kvällen låg en lapp på köksbordet.
”Det finns inget bröd. Inga pengar heller. Tyck åtminstone synd om barnet, vi sitter här hungriga.”
Under stod det: ”mamma och Erik”.
Anna läste raderna med en grimas.
— Tycka synd om barnet? mumlade hon. — Det fyrtiotvååriga barnet? Det där är inget barn, det är en pensionär i mjukisbyxor.
Fem minuter senare kom Erik hem och började omedelbart sin föreställning.
— Anna, vad håller du på med? Jag har inte ätit på hela dagen. Mamma har inte heller fått något.
— Och varför är det mitt problem? Hon ryckte på axlarna. — Butikerna är fulla av lappar om lediga jobb. Gå dit, arbeta, köp bröd.
— Skämtar du? Jag är ingenjör! sa Erik upprört. — Jag tänker inte stå i kassan som någon förlorare.
— Men att be din fru om pengar är inte förnedrande?
— Det är något annat! Vi är en familj!
— Familj betyder inte att en person sliter medan två andra vilar, sa Anna. — Nu är det nog, Erik. Använd huvudet.
Han blev tyst. Ansiktet stelnade och mörknade.
— Okej, sa han lågt. — Om du tror att jag inte klarar mig, så ska vi väl se.
Sedan smällde han igen dörren efter sig.
Anna blev ensam kvar i köket. För första gången på många år kände hon att något faktiskt hade börjat röra på sig, att den gamla ordningen höll på att spricka. Ändå fanns oron kvar som en hård knut under revbenen. Hon kände de där två för väl. De skulle inte ge upp så enkelt.
”Då får det vara så”, tänkte hon. ”Är pengakranen stängd, så är den stängd.”
På tredje dagen efter att korten spärrats inträffade det i lägenheten precis det som Anna hade väntat sig.