Det hela tog sin början på kvällen. Anna hade just sparkat av sig de högklackade skorna och sjunkit ner i soffan med en suck av ren utmattning, när ett märkligt, stelt harklande hördes från köket. Den sortens ljud betydde bara en sak: Maria hade bestämt sig för att sammankalla till ”familjeråd”.
Och mycket riktigt. När Anna kom ut i köket satt Erik och hans mor redan vid bordet. Framför dem låg ett rutigt papper, en penna och, för att göra scenen ännu mer högtidlig, en kopp te som ångade stillsamt. De såg så allvarliga ut att man kunde tro att de stod i begrepp att skriva om hela lagboken.
”Anna lilla, sätt dig”, sade Maria med grav röst. ”Erik och jag har gått igenom situationen.”
”Precis”, instämde Erik och nickade tungt. ”Det är dags att vi fattar ett beslut.”
Anna drog på munnen och slog sig ner mitt emot dem.
”Det här vill jag verkligen höra. Vad har ni kommit fram till?”
Erik snurrade pennan mellan fingrarna och betraktade henne som om han vore en general inför ett avgörande fälttåg.
”Vi har kommit fram till att pengarna absolut ska finnas på en trygg plats. Men de bör hanteras gemensamt. Tillsammans med dig. Hälften av din lön går till hushållet och gemensamma kostnader, och den andra hälften får vara din privata del.”
”Vilken genomtänkt lösning”, sade Anna och nickade långsamt. ”Det är bara en sak jag inte riktigt får ihop. Är det alltså min lön vi talar om, eller vår?”
”Men kära nån”, lade sig Maria i genast. ”I en familj delar man på det som finns.”
”Så min lön är familjens pengar, medan era tomma konton är er privata angelägenhet?” frågade Anna milt.
Maria stelnade till.
”Nu börjar du med dina spydigheter igen. Vi försöker bara skapa rättvisa!”
”Rättvisa?” Anna reste sig och lade handflatorna mot bordsskivan. ”Utmärkt. Då kan vi väl vara rättvisa på riktigt.”
Ur väskan tog hon fram tre utskrivna papper. Ett lade hon framför Erik, ett framför Maria och ett behöll hon själv.
”Här är en sammanställning över de senaste sex månadernas utgifter. Varenda kortköp. Mina utgifter… och era. Låt oss titta tillsammans.”
Eriks panna drogs ihop.
”Vad är det här? Leker du revisor nu?”
”Nej”, svarade Anna snabbt. ”Jag är bara idioten som har betalat för alltihop.”
Hon pekade på några rader i listan. ”Lån till syskonbarnet.” ”Present till grannarna.” ”Spel hos bookmaker.”
”Varsågoda”, sade hon. ”Ska jag alltså betrakta det där som familjens nödvändiga kostnader?”
”Det där är ju bara…” började Erik och tappade orden.
”Det är hjälp!” avbröt Maria skarpt. ”Sådant förstår inte du!”
”Jo, Maria, det gör jag faktiskt”, sade Anna. ”Hjälp är något man ger när det finns tacksamhet åt andra hållet. Ni däremot har behandlat det som en självklarhet.”
Maria for upp från stolen. Ögonen blixtrade av vrede.
”Du är otacksam! Om det inte hade varit för mig hade du aldrig ens blivit gift!”
”Mamma”, försökte Erik dämpa henne.
”Nej, låt henne höra!” fortsatte Maria, nu med full kraft. ”Det var jag som gav dig min son, och nu står du här och anklagar honom!”
Anna kände hur hettan steg inombords. Något som länge hade pressats ner inom henne brast.
”Ni gav mig ingen”, sade hon hårt. ”Jag gifte mig med honom. Själv. Och vet ni vad? Nu räcker det.”
Hon tog bankkortet från bordet, öppnade mobilen och förde, medan de båda såg på, över alla pengar till ett nytt konto.
”Så. Från och med i dag ansvarar var och en för sig själv. Vill man äta får man arbeta. Vill man försörja släkten får man tjäna ihop till det på egen hand.”
Erik flög upp från stolen.
”Har du blivit fullständigt galen? Du håller på att slå sönder familjen!”
”Familjen?” Anna skrattade till, men ljudet var torrt och bittert. ”Vi har ingen familj. Det finns jag, med en lön. Och så finns ni, med aptit.”
Erik tog ett steg fram och grep tag om hennes arm.
”Så där får du inte säga!”
”Släpp mig!” Anna ryckte loss handen. ”Och kom ihåg en sak, Erik: matningen är över. För gott.”
Maria pressade handen mot munnen och sjönk tillbaka ner på stolen, som om benen inte längre bar henne. Erik blev stående mitt på golvet, tyst och flämtande, med käkarna hårt sammanbitna.
Själv kände Anna plötsligt något oväntat: lättnad. Bröstkorgen vidgades, som om någon hade öppnat ett fönster i ett kvavt rum. Hon såg från den ena till den andra, och för första gången på många år fanns där ingen skuld i henne.
”Härifrån går var och en sin egen väg”, sade hon lågt. ”Välkomna till vuxenlivet.”
Sedan gick hon in i sovrummet och slog igen dörren bakom sig.
Kvar i köket låg tystnaden tung.