— Ni verkar ha glömt en sak: lägenheten står i mitt namn. Vad får er att tro att ni kan sälja den? frågade Anna, när hennes gränslösa svärmor plötsligt dök upp i hallen med en mäklare.
Det ringde på dörren exakt klockan tio på förmiddagen.
Anna satt vid datorn och höll på att avsluta en arbetsrapport. Hon väntade inte besök av någon och reste sig därför med en lätt irritation.
När hon kastade en snabb blick genom titthålet stelnade hon till.
Utanför stod hennes svärmor.
Men Maria var inte ensam.
Bredvid henne stod en man i välpressad kostym, med en dokumentmapp tätt tryckt mot kroppen. Bakom dem stod dessutom ett ungt par som nyfiket lät blicken vandra över trapphuset, som om de redan försökte föreställa sig sin framtid där.
Anna öppnade dörren, fortfarande med handen kvar på handtaget.
— Maria?
Svärmodern brydde sig inte ens om att hälsa.
— Äntligen, sa hon kort och vände sig genast mot de andra. Kom in, kom in. Vi ska visa er allt nu.
Mannen med mappen tog ett självsäkert steg framåt.
— God förmiddag. Jag är mäklare.
Anna stod tyst i några sekunder och försökte förstå vad det var hon bevittnade. Sedan flyttade hon blicken från mannen till Maria.
— Ursäkta, men vad är det som pågår här?
Maria såg på henne som om frågan var fullständigt dum.
— Vad menar du? Vi visar lägenheten.
— För vem?
— För köparna, förstås.
Det unga paret log stelt och osäkert. Av deras miner att döma hade de inte heller väntat sig att kvinnan som öppnade dörren skulle se ut som om någon just försökte sälja hennes hem bakom hennes rygg.
Anna drog långsamt efter andan. När hon svarade var rösten ovanligt lugn.
— Ni verkar ha missat en ganska viktig detalj. Lägenheten är skriven på mig. Så varför har ni bestämt er för att sälja den?
En besvärande tystnad föll över trapphuset.
Mäklaren sneglade förvirrat mot Maria. Det unga paret såg hastigt på varandra. Maria däremot slog upprört ut med händerna, som om hon var den som blivit förolämpad.
— Nu börjar det igen!
— Vad är det som börjar?
— Familjedramat. Skäm inte ut oss inför främmande människor.
Anna var nära att skratta till.
Om någon just höll på att göra bort sig, var det knappast hon.
Saken var nämligen enkel: lägenheten tillhörde Anna. Helt och hållet.
Hon hade köpt den långt innan hon ens träffade sin blivande man Erik. Pengarna hade kommit från försäljningen av hennes mormors hus och från sådant som enbart hon själv hade byggt upp under lång tid.