Det handlade alltså om hennes egna pengar, resultatet av många års sparande.
Och allt fanns dokumenterat.
Varenda intyg.
Varenda avtalshandling.
Varenda utdrag.
Det fanns inga andelar att diskutera.
Inga gemensamma ägarrätter.
Inget juridiskt utrymme för någon tvist över huvud taget.
Men för Maria hade sådana detaljer aldrig varit särskilt avgörande. I hennes värld blev allt, så snart ett bröllop hade ägt rum, på något märkligt sätt automatiskt ”familjens”.
Och när hon sade ”familjens” menade hon i praktiken: hennes sons.
Den storslagna planen hade, som Anna senare skulle förstå, börjat ta form flera månader tidigare.
Erik hade hamnat i ekonomiska bekymmer.
Dåliga placeringar.
Lån som vuxit.
Skulder.
Försenade betalningar.
Men i stället för att sätta sig ner med sin fru och ärligt berätta vad som höll på att hända, hade han vänt sig till sin mamma för råd.
Maria behövde inte lång betänketid.
Lösningen var, enligt henne, självklar.
Sälj svärdotterns lägenhet.
Betala av skulderna.
Använd det som blev över till att starta om sonens affärer.
I hennes öron lät det som en briljant plan.
Det fanns bara en liten hake.
Bostaden var inte hennes att sälja.
Anna bad de förvirrade spekulanterna att vänta nere i trapphuset en stund. Hon bad dem om ursäkt, så samlat hon kunde, och stängde sedan dörren.
Kvar i hallen stod hon själv, Maria och mäklaren.
Mäklaren såg ut som en människa som innerligt önskade att golvet skulle öppna sig och släppa ner honom någon annanstans.
Anna vände blicken mot sin svärmor.
— Kanske kan du börja från början och förklara vad det här ska föreställa? frågade hon lågmält.
Maria drog på sig en värdig min och rätade på ryggen.
— Erik vet allting.
— Utmärkt, sade Anna. Då frågar vi honom.
Hon tog fram telefonen och ringde.
Erik svarade nästan genast.
— Anna? Hej.
— Din mamma står i vår hall tillsammans med en mäklare.
Det blev tyst i luren.
Inte bara en kort tvekan.
En alldeles för lång, alldeles för talande tystnad.
— Jaha… kom hon dit?
— Ja. För att sälja min lägenhet.
Ännu en paus följde.
Och just då förstod Anna det hon minst av allt hade velat förstå.
Han visste.
Han hade vetat hela tiden.
Smärtan slog inte till direkt. Först kom förvåningen, kall och klar. Sedan sjönk besvikelsen in. Och först därefter kom insikten på riktigt.
Mannen hon hade litat på i mer än tio år hade, bakom hennes rygg, diskuterat en försäljning av hennes hem.
Utan att fråga.
Utan att varna henne.
Utan att ens rådgöra med henne.