Som om det bara handlade om en gammal byrå som stod i vägen.
Inte om platsen där hon levde.
Inte om hennes hem.
Anna gick utan ett ord in i arbetsrummet. När hon kom tillbaka bar hon på en tjock pärm, den där hon alltid hade förvarat de viktigaste handlingarna, avskilt från allt annat.
Hon lade den på bordet och öppnade den lugnt.
— Här är lagfarten. Här är köpekontraktet. Här är utdraget ur registret. Och här finns kvittot som visar att betalningen är gjord.
Ett papper i taget placerade hon framför dem, noggrant, nästan ceremoniellt.
Sedan såg hon på Maria.
— Visa mig nu den handling som ger er rätt att sälja den här lägenheten.
Marias ansikte blev först rött. Därefter försvann färgen ur kinderna. En stund senare steg rodnaden tillbaka igen, ännu starkare.
Men inga dokument kom fram.
För det fanns inga.
Då hände något ingen av dem hade räknat med.
Mäklaren harklade sig försiktigt.
— Ursäkta mig…
Både Anna och Maria vände sig mot honom.
— Om jag har förstått saken rätt har ägaren alltså inte lämnat något samtycke?
— Nej, det har hon inte, svarade Anna.
Mannen stängde långsamt sin mapp.
— I så fall kan jag inte medverka till den här affären.
Maria slog ut med händerna, kränkt och upprörd.
— Hur kan ni säga så?
— Ganska enkelt, faktiskt. Lagen tillåter inte försäljning av någon annans bostad.
Samma kväll hade Anna och Erik det samtal som de borde ha haft långt tidigare.
Det blev det allvarligaste samtalet under hela deras äktenskap.
För första gången berättade Erik om skulderna. Om problemen som hade vuxit honom över huvudet. Om rädslan. Om besluten han ångrade.
Det visade sig att situationen var betydligt värre än Anna hade anat.
Men det var inte det som gjorde mest ont.
Det värsta var att han hade valt att leta efter en utväg på hennes bekostnad, i stället för att komma till henne och be om hjälp på ett ärligt sätt.
Veckorna som följde blev tunga.
Anna bodde på egen hand. Hon tänkte mycket. Hon träffade en jurist och talade med en psykolog. Hon pratade också med människor hon litade på.
För frågan handlade inte längre bara om en lägenhet.
Den handlade om förtroende.
Om gränser.
Om huruvida ett äktenskap kan fortsätta när den ena parten i tysthet börjar fatta beslut över den andras liv.
En månad senare kom Erik till henne.
Han kom ensam.
Utan Maria.
Utan bortförklaringar.
Utan krav.
Han stod i hallen och såg tröttare ut än hon någonsin hade sett honom.
— Jag hade fel, sa han.
Anna svarade inte.
Han svalde och fortsatte:
— Inte för att jag ville ta din lägenhet. Det började någon annanstans.