”Håll tyst! Anna, reta inte upp mig mer än du redan har gjort, annars får du skylla dig själv! Min mamma och min syster behöver en bil, och det är du som ska köpa den!” väste hennes man.
Eriks ord blev hängande i köksluften som ett giftigt dis. Anna stod med ryggen mot honom vid spisen och kände hur något inom henne plötsligt blev iskallt. Det sved inte, det brast inte — det frös till, som om hennes inre förvandlades till skarpa isskärvor. Långsamt lade hon ifrån sig sleven. Soppan puttrade fortfarande i kastrullen, doften av dill och vitlök fyllde rummet, utanför fönstret föll ett tunt oktoberregn, och just där, mitt i det alldagliga köket, hade något i hennes liv förskjutits utan att synas.
”Vad sa du?” frågade hon och vände sig om. Rösten var låg, men stadig.
Erik satt vid bordet, bakåtlutad på stolen, med blicken fäst vid mobilen. Han brydde sig inte ens om att se på henne. Fyrtiotvå år gammal, avdelningschef på ett handelsföretag, klädd i en kostym för tre tusen kronor och med ett hårt uttryck i ansiktet. En gång i tiden hade hon sett honom som sin trygghet. Nu såg hon bara en man fylld av överlägsenhet.
”Du hörde mycket väl. Min mamma har åkt samma buss i trettio år. Maria är gravid, hon behöver också kunna ta sig runt. Det är du som sköter pengarna, alltså är det du som ordnar bilen.”
Anna drog på munnen, nästan utan att förstå det själv. Det var märkligt — hela hennes värld verkade rasa, och ändå log hon snett.
”Med vilka pengar, Erik? Med dem jag sliter ihop på salongen? Sextio timmar i veckan, värkande fötter och kunder som aldrig är nöjda — men de pengarna är mina.”
”Våra pengar”, sade han och lyfte till sist blicken från skärmen. Hans ögon var kalla, främmande. ”Vi är en familj. Eller har du glömt det?”
Sjutton års äktenskap. Två barn — Lars på universitetet och Sara i nian. Bolånet på lägenheten, som hon burit lika tungt som han. Hennes fötter, storlek trettiosju, hade slitits mellan hemmet och arbetet, händerna luktade alltid av krämer och nagellack, ryggen värkte varje kväll. Och där satt han och uttalade det som en order: du ska köpa.
”Jag har inte glömt”, svarade Anna och vred av plattan. ”Jag kan bara inte minnas att din familj någonsin har frågat vad jag behöver.”
Erik reste sig. Lång, bredaxlad — förr hade hans kropp fått henne att känna sig skyddad. Nu såg hon bara hur han försökte använda sin storlek för att skrämma henne.
”Nu börjar det igen”, muttrade han, gick fram till fönstret och tände en cigarett, trots att hon gång på gång bett honom att inte röka inne. ”Samma gamla anklagelser. Min mamma är en äldre kvinna, och Maria ska föda när som helst…”
”Din kära Maria är tjugoåtta år och har en man. Låt honom köpa en bil åt henne!” Hettan började tränga igenom isen i Annas bröst. ”Och i tre års tid har jag gett din mamma tusen kronor varje månad ’till mediciner’, fast hon är friskare än jag!”
”Våga inte prata så om min mamma!”
Där var den. Gränsen. Anna förstod det på hur rummet förändrades, som om luften plötsligt blivit tätare och tyngre.
”Jag går ut”, sade hon, knöt loss förklädet och hängde det på kroken vid dörren. ”Soppan står på spisen. Du kan värma den själv.”
”Vart tror du att du ska?” Erik tog ett steg mot hallen, men Anna hade redan dragit på sig jackan. Händerna skakade, ändå lyckades hon få upp dragkedjan.
”Andas lite. Tänka.”
”Anna!”
Hon vände sig inte om. Dörren slog igen bakom henne, trapphuset förde henne nedåt, och sedan stod hon ute på gatan — blöt, mörk, fylld av höstlukt och något som liknade frihet.
Anna gick fort, utan att veta vart hon var på väg. Hon passerade mataffären där hon brukade handla på fredagar. Hon gick förbi hållplatsen där människor varje morgon stod tätt tillsammans med samma trötta ansikten. I regnet såg staden annorlunda ut, suddig och overklig, nästan som en filmscen. Gatlyktorna darrade i vattenpölarna, bilarnas däck viskade över den våta asfalten, och någonstans ifrån, genom en öppen kafédörr, sipprade musik ut på trottoaren.
Hon stannade framför skyltfönstret till en guldsmedsbutik. Halskedjor, armband och ringar låg där och glimmade under starka lampor. Hon undrade när någon senast hade gett henne en riktig present. På hennes födelsedag hade Erik räckt över ett kuvert med pengar och sagt: ”Köp något du vill ha.” Hon hade köpt ett par sneakers till Sara och en ny ryggsäck åt Lars.
Mobilen vibrerade i fickan. Erik. Anna avvisade samtalet.
Hon behövde fortsätta gå. Till köpcentret — där fanns värme, ljus och ett sorl som kunde dölja hennes egna tankar. Hon kunde sätta sig någonstans vid serveringarna med en kopp kaffe och försöka samla sig. Bussen tog henne dit snabbare än hon hade väntat sig. Anna klev in i den väldiga hallen, där det luktade popcorn och nya kläder, där människor skyndade förbi med prasslande påsar i händerna och log mot varandra.