Det var som att hon hade klivit rakt in i någon annans tillvaro. En enklare sådan. Lättare. Bekymmerslös på ett sätt som hennes egen inte hade varit på… ja, på väldigt länge. Så länge att hon nästan hade glömt hur det kändes.
Anna tog rulltrappan upp till tredje våningen, beställde en cappuccino och slog sig ner vid ett fönsterbord. Utanför glaset låg kvällsstaden och blinkade i mörkret, som om allt där ute fortsatte precis som vanligt. Hennes telefon vaknade till igen. Den här gången var det inte Erik, utan hans mamma.
”Anna lilla, Erik har berättat allt. Varför uppför du dig som ett barn? Vi är ju familj. Maria behöver verkligen en bil, särskilt nu när barnet snart kommer…”
Barnet.
Anna stirrade på ordet tills bokstäverna nästan flöt ihop. Hon hade två egna barn, men ingen talade om dem som små och skyddsvärda. Hennes barn var hennes ansvar. Hennes vaknätter. Hennes lönekuvert som gick till extralärare, träningar, avgifter och allt det där som alltid dök upp precis när man trodde att månaden skulle gå ihop.
Cappuccinon hann bli ljummen och sedan kall. Hon rörde inte koppen. I stället växte en märklig klarhet fram inom henne. I sjutton år hade hon gjort det som förväntades av henne. Arbetat. Bitit ihop. Betalat. Anpassat sig. Hållit tyst när det hade varit enklare att skrika. Och vad hade hon fått tillbaka? Ett krav. Inte ens en fråga, utan en order om att skuldsätta sig för människor som knappt hade brytt sig om att tacka henne på riktigt.
”Oj, förlåt!” En ung kvinna råkade stöta till hennes väska så att den gled ner på golvet.
Anna böjde sig efter den och log reflexmässigt mot den främmande tjejen.
I samma ögonblick slog en tanke ner i henne, kall och tydlig: När log jag senast för att jag faktiskt ville det?
Hon kom hem strax före tio. Nyckeln gled försiktigt in i låset, och hon vred om så tyst hon kunde. Ändå hörde Erik henne. Han satt i vardagsrummet med tv:n på, men blicken låg inte på skärmen. Han hade bara väntat.
”Jaha. Äntligen behagar du komma hem.” Han reste sig.
Anna behövde bara se honom för att förstå att kvällen inte skulle bli lugnare än morgonen. Snarare tvärtom.
”Erik, jag är helt slut. Kan vi ta det här i morgon?”
”I morgon?” Han gick mot henne. Ansiktet hade fått en mörkröd ton och ögonen glänste av ilska. ”Du har gjort mig till åtlöje inför min egen mamma! Hon ringde och grät. Sa att du hade varit oförskämd.”
”Jag har inte ens pratat med henne i dag.” Anna drog av sig skorna och ställde dem prydligt intill väggen. Fötterna värkte efter allt promenerande.
”Ljuga behöver du inte göra! Du avvisade hennes samtal. Min mamma ville prata med dig på ett vuxet och normalt sätt, men du…”
”Erik, snälla. Sluta nu. Vi är båda arga och trötta. Vi pratar i morgon bitti.”
”Nej!” Han slog knytnäven hårt i soffryggen. ”Vi pratar nu. Du tar det där lånet och köper bilen. Har du förstått?”
Anna andades långsamt ut. Hon såg på mannen framför sig – pappan till hennes barn, den person hon hade delat nästan tjugo år med. Och ändå kändes han plötsligt som en främling. Inte nästan. Helt.
”Jag tänker inte ta något lån”, sa hon lågt.
”Vad menar du med att du inte tänker?” Erik blev ännu rödare. ”Har du tappat all respekt? Hör du inte vad jag säger till dig?”
”Jag hör dig. Men jag kommer inte att ta ännu ett lån. Vi har redan bolånet, och jag betalar dessutom av på lånet för Lars studier. Jag klarar inte mer.”
”Det gör du visst.” Han klev så nära att hon tvingades luta huvudet bakåt för att möta hans blick. ”Då får du jobba mer. Ta extra pass. Min mamma har arbetat hela sitt liv och aldrig gnällt.”
”Din mamma, din mamma!” Orden brast ur Anna innan hon hann stoppa dem, så högt att Erik faktiskt stelnade till. ”Men jag då? Räknas inte jag som människa? Jag jobbar sextio timmar i veckan. På kvällarna gör ryggen så ont att jag knappt kan räta på mig. Mina egna barn ser mig nästan aldrig, eftersom jag alltid är någonstans och tjänar pengar. Och för vad? För din mamma? För din syster? För era krav?”
”Håll käften!” vrålade han. ”Du ska inte tala så där! Du är min fru. Du har skyldigheter.”
”Skyldigheter?” Något inom Anna slocknade, inte som en explosion utan som en lampa som brann ut för gott. Den tunna tråd som fortfarande hade hållit ihop deras äktenskap smälte av. ”Är jag skyldig att tåla att du skäller på mig? Skyldig att försörja dina släktingar? Skyldig att tiga?”
”Ja!” Han grep tag i hennes axlar och skakade henne. ”Ja, det är du! För du är min fru. Vi är en familj!”
Anna slet sig loss. Hjärtat dunkade så hårt att pulsen slog i tinningarna.
”Rör mig inte.”
”Annars vad?” Det fanns något nytt i hans röst nu. Något rått och hotfullt, utan den minsta förklädnad. ”Vad ska du göra åt saken? Anna, jag är trött på dig. Jag säger det här en sista gång: i morgon går du till banken, tar lånet och köper en bil åt min mamma. Gör du inte det, då skiljer jag mig från dig.”
Ordet blev hängande mellan dem. Tungt. Slutgiltigt.
”Vad sa du?” Anna hörde sin egen röst, men den lät avlägsen.
”Du hörde.” Erik lade armarna i kors över bröstet. ”Jag skiljer mig. Lägenheten är min, den står på mig. Barnen blir kvar här hos mig. Du kan gå vart du vill. Till ditt älskade jobb, till exempel. Du kan ju sova där också.”
”Du har blivit galen”, viskade hon.
”Nej, det är du som har blivit galen!” Han tog ännu ett steg framåt. ”Tror du att du är oersättlig här? Tror du inte att vi klarar oss utan dig? Min mamma får ordning på allt här på en vecka!”