Hon kan åtminstone uppfostra dem ordentligt, till skillnad från dig. Du har skämt bort dem fullständigt! Lars ligger bara och driver på universitetet hela dagarna, och Sara springer runt med sina väninnor…”
”Nu räcker det.” Anna lyfte handen, inte högt, men bestämt. ”Det är nog.”
”Nej, det är inte nog!” Nu skrek han rakt ut. ”I morgon går du till banken. Hör du vad jag säger? Annars packar du dina saker och försvinner!”
Dörren till Saras rum gled upp en smal springa. I öppningen syntes dotterns bleka ansikte och rödkantade, tåriga ögon.
”Mamma?”
På en sekund samlade Anna ihop sig. Rösten blev mjukare, nästan lugn.
”Det är ingen fara, älskling. Gå och lägg dig igen.”
”Det är visst fara!” vrålade Erik. ”Sara, kom hit! Du ska få veta vilken sorts mamma du har. Girig, självisk…”
”Tyst med dig!” Anna ställde sig mellan honom och dottern. ”Våga inte. Våga inte dra in barnen i det här.”
Sara snyftade till och slog igen dörren. En stund senare började musik dåna bakom väggen; hon hade skruvat upp volymen för att slippa höra dem.
Erik stod kvar och flåsade tungt. Anna såg på honom, och för första gången på många år tyckte hon att hon verkligen såg honom. Inte den omtänksamma make han brukade spela inför andra. Inte masken, inte rollen. Framför henne stod en självisk människa, en som vant sig vid att kräva allt och ge så lite som möjligt tillbaka.
”Så här blir det”, sade hon långsamt och uttalade varje ord med skärpa. ”Jag går inte till någon bank. Jag tar inget lån. Och jag tänker inte köpa någon bil åt din mamma.”
”Då skiljer vi oss!” Det blänkte till i hans ögon. ”Och då blir du utan allt.”
”Det får vi väl se.”
Anna gick in i sovrummet, drog fram en väska ur garderoben och började lägga ner kläder.
”Vad håller du på med?” Erik följde efter henne.
”Det jag borde ha gjort för länge sedan. Jag går. Några dagar. Jag behöver tänka.”
”Anna!” Något nytt hördes i hans röst. Förvirring, kanske. Eller rädsla. ”Menar du allvar?”
”Helt och hållet.”
”Vart ska du ta vägen? Du har ju ingen.”
Anna drog igen dragkedjan på väskan. Han hade rätt på ett sätt. Vart skulle hon egentligen gå? Föräldrarna var döda sedan länge, nära vänner hade hon aldrig hunnit skaffa sig. Åren hade fyllts av arbete, barn, hem, räkningar och Eriks krav. Men just då spelade det ingen roll.
”Jag hittar någonstans att sova. Ett hotell, om det behövs.”
”För vilka pengar?” Han skrattade elakt. ”Din lilla lön räcker väl knappt till någonting.”
”För mina pengar”, svarade hon och tog mobilen och väskan. ”Pengar jag själv har tjänat ihop.”
Vid ytterdörren stannade hon och vände sig om.
”Och en sak till, Erik. Lägenheten är inte bara din. Jag har betalat på bolånet tillsammans med dig i sjutton år. Jag har kvitton, kontoutdrag, överföringar, allt. Så försök inte skrämma mig. Och barnen kommer ingen att ta ifrån mig. Du är på jobbet från morgon till kväll. Vem ska ta hand om dem? Din mamma?”
Sedan gick hon.
Trapphuset ekade tomt omkring henne, porten slog igen bakom ryggen och den svala nattluften mötte henne ute på gatan. Anna stannade på trottoaren och drog ett djupt andetag.
Hon var rädd. Verkligt rädd, för första gången på mycket länge. Ändå fanns där något annat också, något oväntat. En lättnad som spred sig genom kroppen, som om någon äntligen hade lyft av henne en tung säck fylld med sten.
Processen i tingsrätten drog ut på tiden i tre månader. Erik försökte få behålla hela lägenheten och hävdade att det var han som hade stått för den största delen av kostnaderna. Som vittne tog han med sin mamma. Hon grät, vred händerna och försäkrade att Anna knappt hade arbetat alls, att hon bara hade gått hemma och gjort av med sin mans pengar.
Men Annas advokat, en äldre kvinna med hård blick och ett lugn som inte gick att rubba, lade fram en tjock bunt handlingar på domarens bord. Kontoutdrag från sjutton år tillbaka. Varenda inbetalning på bolånet visade samma sak: de hade betalat hälften var. Elräkningar, avgifter och andra hushållskostnader var ofta dragna från Annas konto. Kvitton på mat, barnens kläder, mediciner och vardagens alla utgifter bar samma mönster. Till och med den där dyra kostymen för tre tusen kronor, som Erik så stolt hade visat upp på jobbet, var betald med hennes kort.
”Ers nåd”, sade advokaten med låg men orubblig röst, ”det är inte en kvinna som har levt på sin makes bekostnad ni har framför er. Det här är en person som under hela äktenskapet bidragit på lika villkor, försörjt familjen, uppfostrat barnen och samtidigt utsatts för psykisk press. Dokumentationen visar tydligt att hon har full rätt till hälften av den egendom som byggts upp under äktenskapet.”
Domaren, en äldre man med grå ögonbryn, gick länge igenom papperen. Till slut lyfte han blicken över glasögonkanten och såg på Erik.
”Har ni några invändningar? Några skriftliga bevis som motsäger detta?”
Erik sade ingenting. Bredvid honom satt hans mamma med munnen hoppressad till ett tunt streck.
Beslutet blev klart och entydigt: lägenheten skulle delas lika. Antingen fick Erik lösa ut Anna och betala hennes andel, eller så skulle bostaden säljas och pengarna fördelas mellan dem.
Han kunde inte betala. Det visade sig att det helt enkelt inte fanns några pengar. Av den där omtalade lönen fanns inte mycket kvar.