Det bekymrar mig faktiskt inte ett dugg. Du skulle ha sett hans min.
Anna brast ut i skratt. För första gången på flera månader kom skrattet fritt, utan den där hårda knuten över bröstet.
— Du har lärt dig.
— Jag hade en bra lärare. Erik kysste henne lätt vid tinningen. — Förlåt att det tog mig så lång tid.
— Det viktiga är att du kom dit till slut.
En månad senare ringde Margareta. Rösten var stram, nästan kantig.
— Jag skulle vilja komma förbi. Prata. Med er båda.
Anna vände blicken mot Erik. Han lyfte bara på axlarna, som om han sa att beslutet var hennes.
— Kom på lördag, då. Klockan sex.
Margareta stod i dörren exakt på slaget sex. Ingen morgonrock den här gången, utan en enkel, diskret blus. I handen höll hon en påse med frukt. Hon satte sig mitt emot Anna vid bordet och blev sittande tyst, med blicken fäst vid tallriken framför sig.
— Hur går det på jobbet? frågade Erik försiktigt.
— Tungt. Margareta pressade ihop munnen. — Benen värker när kvällen kommer. Kunderna är oförskämda. Och lönen är ett skämt.
— Men det är ett hederligt arbete, sa Anna och tog en klunk vatten. — Ett sådant där människor sliter, minns du?
Margareta ryckte till som om orden träffat henne rakt i ansiktet. En rodnad steg upp över kinderna.
— Det var inte därför jag kom.
— Varför kom du då?
— För att säga att du hade rätt. Margareta lyfte till slut blicken. — I tio månader levde jag på er, gjorde ingenting och talade ändå om för er hur ni skulle sköta era liv. Jag inbillade mig att jag hade rätt till det, bara för att jag är Eriks mamma. Men det visade sig att jag inte hade någon sådan rätt. Lägenheten var inte min och hans, pengarna var inte bara hans, och egentligen hade jag ingen plats här på det sätt jag tog mig plats.
— Det handlar inte om att du inte hade någon plats, sa Anna och skakade långsamt på huvudet. — Du var gäst. Men du uppförde dig som om du ägde hemmet.
— Ja. Gäst. Margareta tystnade en stund. — Nu vet jag hur det känns att leva på någon annans pengar och samtidigt få höra varje dag att man inte duger till någonting. Min chef kastar det i ansiktet på mig hela tiden. Och nu förstår jag vad du måste ha känt.
Erik lade händerna på sin mammas axlar. Den här gången drog hon sig inte undan.
— Jag tänker inte be om förlåtelse, fortsatte Margareta lågt. — Jag vet inte ens om jag har rätt att göra det. Men jag har förstått. Det här är ditt hem, Anna. Erik har valt dig, och det är så det ska vara. Och jag har också förstått att jag var en fruktansvärd svärmor.
Anna svarade inte direkt. Sedan reste hon sig, gick runt bordet och lade handen över Margaretas axel.
— Jag bär inte på vrede längre. Men gränserna står kvar. Du får komma och hälsa på. Du får ringa. Men du kommer aldrig mer att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Är vi överens?
Margareta nickade genast, kort och bestämt.
— Vi är överens.
När hon hade gått stod Erik kvar i hallen och drog Anna intill sig. Han höll om henne länge, som om han inte riktigt ville släppa taget.
— Jag trodde aldrig att hon skulle kunna erkänna att hon haft fel.
— Människor förändras när de inte längre har något annat val, svarade Anna och lutade huvudet mot hans axel. — Din mamma var van vid att bestämma eftersom alla lät henne göra det. När jag drog en gräns tvingades hon se verkligheten som den var. Och hon klarade det.
— Försvarar du henne nu?
— Nej. Jag ser bara ingen mening med att hålla fast vid ilska när någon faktiskt har förändrats. Anna log svagt. — Jag har mitt hem nu. Mitt liv. Och en man som valde att stå på min sida. Det är det som betyder något.
De slog sig ner vid fönstret. Utanför fortsatte staden att surra på som vanligt, med sina bilar, röster och kvällsljus, men där inne, i deras lägenhet, hade stillheten äntligen fått plats.