Papperen prasslade lätt i Margaretas händer.
— Tänker du slänga ut mig?
— Jag tar bara tillbaka mitt eget hem, svarade Anna och lade händerna stilla i knät. — Nycklarna kan du hämta i morgon. Eller i övermorgon, om det passar bättre. Men jag tänker inte sitta kvar i min egen lägenhet och dag efter dag höra vilken värdelös människa jag är. Det räcker nu.
— Erik! utbrast Margareta och vände sig häftigt mot sin son. — Ska du låta henne tala till mig på det där sättet?
Erik sa först ingenting. Tystnaden drog ut på tiden. Sedan skakade han långsamt på huvudet.
— Mamma, nu får det vara nog. Anna har rätt. Du kan inte bo här och samtidigt förolämpa min fru varenda dag. Jag orkar inte längre. Jag drar mig för att gå hem, för jag vet redan innan jag kliver innanför dörren att ni har grälat igen. Jag är trött på att slitas mellan er. Och jag är trött på min egen feghet.
— Så du väljer henne? Inte mig? Din egen mor?
— Jag väljer min familj, sa han och såg på Anna. — Och jag väljer lugn. Jag vill kunna komma hem utan att hela tiden gå och vänta på nästa utbrott.
Margareta ryckte åt sig papperen och stormade ut ur köket. Dörren till rummet slog igen med sådan kraft att glasen i vitrinskåpet skallrade.
Nästa morgon kom hon ut med två resväskor. Ansiktet var stelt, nästan tomt, men ögonen var rödsprängda. Hon gick förbi Anna utan att ens kasta en blick åt hennes håll, tog nycklarna till den nya lägenheten från bordet och stannade först vid ytterdörren. Där vände hon sig om.
— Du har tagit min son ifrån mig. Det kommer han aldrig att förlåta dig för.
Anna lyfte inte ens blicken från sin laptop.
— Nej, jag har gett honom tillbaka hans fru. Och dig har jag gett precis det du själv krävde: självständighet. Nu kan du skaffa ett riktigt arbete, precis som du så gärna rådde mig att göra. Lycka till.
Dörren föll igen bakom henne.
Tystnaden som följde var så kompakt att den nästan gick att ta på. Anna satt kvar en stund och kände hur tio månaders spänning långsamt rann av henne, som om någon lossat ett hårt spänt band över hennes axlar. Till slut reste hon sig och öppnade fönstret. Kall, klar luft strömmade in och drev undan den kvava lukten av någon annans närvaro.
En timme senare ringde Erik.
— Hon är på mitt jobb, sa han lågt. — Hon gråter och kräver att jag ska övertala dig att ändra dig.
— Och vad svarade du?
— Att det är dags för henne att lära sig leva själv. Att jag inte orkar stå mellan er längre. Han tystnade ett ögonblick. — Och att du har rätt.
Anna slöt ögonen och drog ett djupt andetag.
— Tack.
— Nej, det är jag som ska tacka dig. För att du inte gick långt tidigare. Jag var feg, Anna. I tio månader var jag feg.
— Men inte nu. Det är det viktiga.
Tre veckor senare klev Erik in genom ytterdörren med ett leende som han inte ens försökte dölja.
— Mamma har fått jobb.
— Det gick fort.
— I mataffären närmast hennes nya bostad. Som butiksbiträde. Han hängde av sig jackan och slog sig ner vid bordet. — Vet du vad hon sa? Att det bara är tillfälligt. Snart hittar hon något ordentligt, inte ett sådant där arbete.
Anna höjde ögonbrynen.
— Ett ordentligt arbete, där folk sliter. Hennes egna ord.
— Precis. Men när hon själv måste gå upp klockan sex för att sitta i kassan, då räknas det tydligen inte. Erik skakade på huvudet. — Hon förstår fortfarande inte.
— Det kanske kommer. När hon blir tillräckligt trött på att bestämma över andra.
Erik gick fram till henne, lade armarna om henne och lutade pannan mot hennes hår.
— Min chef sa att jag får en befordran nästa vecka. Lönen höjs också rejält.
— Erik, vad fantastiskt!
— Jag sa till honom att jag ändå kommer att tjäna mindre än min fru. Han log snett. — Och jag sa det utan att skämmas.