Anna låste upp dörren till sin svärmors lägenhet med den egna nyckeln – och stelnade till när hon hörde vad som sades där inne.
Det hade bara gått en vecka sedan Anna och Erik äntligen hade fått flytta in i sin egen bostad. Efter bröllopet hade de bott i nästan ett år hos hans mamma, men hela tiden hade de försökt hitta en möjlighet att komma därifrån. Till slut hade de lyckats få ett bolån på villkor som de faktiskt kunde klara av.
De hade hunnit fräscha upp ett av rummen lite grann och flyttat in nästan i all hast. Allt var ändå inte färdigt, och en del av deras saker stod fortfarande kvar hemma hos Maria. Renoveringen fick ske bit för bit. Lägenheten var egentligen i gott skick, men Anna och Erik ville ändå sätta sin egen prägel på den och göra om vissa detaljer efter sin smak.
Eftersom Anna var övertygad om att Maria befann sig på arbetet, tänkte hon inte ens på att ringa på. Hon vred bara om nyckeln, gick in och fortsatte rakt mot rummet där hennes saker låg. Hon hade knappt börjat samla ihop sina ägodelar förrän telefonen plötsligt började ringa ute i vardagsrummet. Av någon anledning ryckte det till i bröstet på henne.
Hon hade varit helt säker på att hon var ensam i lägenheten. Därför blev hon alldeles varm i ansiktet när hon i nästa ögonblick hörde svärmoderns röst. Det räckte inte med att hon hade gått in i någon annans hem med sin egen nyckel – hon hade dessutom inte ens ropat hej eller talat om att hon kommit.
Maria hade tydligen inte märkt att svärdottern var där. Anna rörde sig nästan ljudlöst, som hon alltid gjort. Det var en vana från barndomen, en sådan hon helst inte ville tänka på. Ändå trängde minnesbilderna sig ibland på, och varje gång lämnade de efter sig samma gamla oro. Anna hade vuxit upp hos sin moster och morbror.
Hennes mamma hade dött när Anna föddes, och om sin pappa visste hon ingenting alls. Mostern försökte på sitt sätt ta hand om henne, men morbrodern var hård och obeveklig. Gjorde flickan något fel, eller bara råkade föra för mycket oväsen, väntade straff. Oftast tvingades hon stå på knä i ett hörn.
En del av plågan var att det ibland ströddes ut bovetekorn på golvet. Anna mindes fortfarande hur de skar in i huden. Hon hade inte gjort något verkligt ont, men även minsta förseelse kunde räcka. Om hon av misstag väckte sin morbror fick hon stå i hörnet i timmar.
Till slut lärde hon sig att helst inte lämna sitt rum. När hon blev äldre höll hon sig i stället borta hemifrån så mycket hon kunde. Hon påstod att hon måste stanna länge på biblioteket för att förbättra sina betyg. Så snart hon kom in på universitetet ansökte hon om ett studentrum och flyttade utan att se sig om.
Hon orkade inte längre leva under den behandlingen. Numera talade hon bara sällan med sin moster, och hon åkte aldrig dit på besök. Hon ville glömma allt som varit och slippa riva upp det förflutna igen.
Nu samlade hon sig och tänkte att hon borde gå fram till Maria, hälsa ordentligt och be om ursäkt för att hon inte genast hade sagt att hon var där. Hon tog några steg mot vardagsrummet, men stannade tvärt i hallen.
— Åh, Karin, det är precis som förut, jag vet snart inte vad jag ska göra! Erik ångrar redan själv att han en gång i tiden gav sig in i det där med henne. Han biter sig väl i armbågarna nu, men vad hjälper det? När vi säger vad vi tycker är vi de elaka, barnen vill aldrig lyssna på oss. Men när det verkligen bränner till, då kommer de och ber om råd. Vad ska jag säga till honom?
Vad hade hänt med Erik? På sista tiden hade han faktiskt betett sig märkligt. Han försvann ofta in i sina egna tankar, och när Anna frågade vad det var svarade han irriterat att allt var bra och att hon skulle sluta leta fel.
Var det verkligen hon som var orsaken? Anna stod kvar och försökte fånga varje ord från svärmodern. Kanske kunde hon äntligen förstå vad som pågick inom hennes man. Hade han verkligen ångrat att han gifte sig med henne?