— Var har du gömt din fru någonstans? Anna! Kom hit, sitt inte där inne och tryck!
Maria stormade in i hallen utan att ringa på dörren och utan minsta förvarning. Hon hade bara tryckt på porttelefonen nere vid entrén, och Erik hade, utan att tänka efter, släppt in henne. Nu drog hon redan av sig kappan, hängde den på en krok som inte var hennes och lät blicken svepa över lägenheten med en ägares självklarhet, som om hon kommit för att besiktiga ett arbete.
Bakom henne trängde Lars sig in, Eriks yngre bror. Han var tjugofyra, med en ojämn skäggstubb i tussar och leriga sneakers. Han nickade kort åt Anna utan att säga något och började genast snegla mot köket.
Anna stod i öppningen till vardagsrummet och betraktade alltihop med en känsla som knappt gick att sätta ord på. Det var inte ilska, inte riktigt. Snarare något kallt, som draget från ett fönster som glömts öppet en höstdag.
— Erik sa att ni skulle göra om här, meddelade svärmodern medan hon redan var på väg genom korridoren mot köket. — Då kom vi ju precis rätt. Lars måste få ordning på huset ute på landet, och ni ska ändå skaffa nytt här. Ni har ju pengar, det går ingen nöd på er.
Hon sa det lätt, nästan i förbifarten, som om saken redan var avgjord, och försvann in i köket.
Anna vände blicken mot sin man. Erik stod intill väggen med den där skyldiga minen hos någon som redan fattat beslutet men ännu inte vågat säga det högt.
— Erik, sa hon lågt.
— Anna, mamma är ju här nu, svarade han och slog ut med händerna. — Hon menar inget illa. Lars hyr ett hus, och där finns knappt någonting. Vad spelar det för roll för dig?
— Vad det spelar för roll för mig, upprepade hon.
Det var ingen fråga. Bara samma ord, stilla och hårt.
Inne i köket hade Maria redan tagit kommandot med en självklarhet och volym som en arbetsledare på en byggarbetsplats.
— Kylskåpet tar vi. Det är stort och bra, precis vad Lars behöver. Och ugnen också. Är den inbyggd? Det löser sig, den går att få loss. Och den där induktionshällen, sådana har ju alla numera.
Anna gick in i köket. Den inbyggda Liebherr-kylen glänste matt i sin nisch. Bosch-ugnen, tysk och köpt tre år tidigare när hon precis hade flyttat in i lägenheten, satt prydligt infälld i köksinredningen. Allt detta hade Anna betalat själv. Före bröllopet. På den tiden då Erik ännu inte ens fanns i hennes liv.
— Maria, sa hon med jämn röst, vitvarorna är inbyggda. Man kan inte bara rycka ut dem hur som helst. Och vi hade inte tänkt byta dem. Det är bara köksluckorna som ska bytas.
Svärmodern såg på henne som om Anna just hade sagt något obegripligt dumt.
— Och? Då köper ni väl nya inbyggda saker. Du får ju bonusar på femtiotusen kronor, har Erik berättat. Ni lever gott, det märks inte ens för er. Lars måste börja från noll nu när han har flyttat.
Anna hann öppna munnen, men Maria hade redan vänt sig mot sin son.
— Erik, varför står du bara där? Har ni verktyg? Hjälp din bror. Hämta skruvmejslarna.
Och Erik — det var just det som var det värsta — gick faktiskt för att hämta dem.
Han kom tillbaka med verktygslådan, satte sig bredvid Lars, som redan undersökte kylens fästen med en företagsam min, och började mumla något halvhögt. Antagligen förklarade han hur hällen satt monterad.
Anna såg på dem i en minut. Sedan en till. Därefter tog hon sin telefon och gick in i sovrummet.
Hon drog igen dörren, men smällde den inte. Hon stängde den bara mjukt, nästan ljudlöst. Sedan satte hon sig på sängkanten och såg ut genom fönstret. På andra sidan glaset gungade kala grenar i vinden, och himlen hade varit grå ända sedan morgonen, på det där sättet som bara september kan vara grå — utan öppningar, utan minsta löfte om värme. Nere på gården stod en skåpbil med flaket öppet. Hon hade lagt märke till den redan när hon öppnade dörren.
Alltså hade de kommit med bil för att lasta.
De hade planerat allt i förväg.
Erik hade vetat.
Tanken slog inte ner i henne som ett slag. Den lade sig bara tungt och jämnt inom henne, som en stenplatta.
Anna letade fram rätt nummer i kontaktlistan och tryckte på ring.
Hennes far hade arbetat inom byggbranschen hela sitt liv. Han kände folk och visste hur man fick saker ordnade. En av hans gamla bekanta, Johan, hyrde faktiskt ut ett hus i just det område dit Lars skulle flytta. Anna hade träffat honom ett par gånger på sin fars födelsedagar: en stadig, fåordig man som inte verkade göra något av en slump.
Samtalet tog omkring tio minuter. Hon talade lugnt och sakligt. Hon förklarade att inbyggda vitvaror var på väg till hans hus — kraftiga apparater, avsedda för en viss typ av eldragning. Hon påpekade att ett äldre hus på landet med största sannolikhet inte hade sådan el installerad. Och hon sa att det inte bara handlade om pengar, utan om brandsäkerhet.
Johan lyssnade utan att avbryta. Till slut sa han bara:
— Jag förstår. Tack för att du varnade mig.
Anna avslutade samtalet och slog därefter ett annat nummer, till den jurist som hennes restaurang brukade anlita.
Genom väggen hördes röster. Maria förklarade något för Lars, och Erik svarade då och då med låga, missnöjda ljud. Sedan skramlade metall till. Efter en stund blev det tystare.
Anna gick inte ut. Hon satt kvar i sovrummet länge. Tills ytterdörren slog igen. Tills stegen i trapphuset dog bort. Tills motorn på skåpbilen nere på gården morrade igång.
Först då reste hon sig, gick fram till fönstret och såg hur bilen långsamt körde ut från gården. Den rörde sig trögt, med ansträngning; det syntes att den var lastad.
I köket gapade nu en tom nisch där kylskåpet hade stått. Kablar stack ut ur väggen. Köket, som hon hade valt ut med sådan omsorg, såg plötsligt ut som en mun där någon brutit loss en tand.
Erik stod mitt på köksgolvet med en skruvmejsel i handen och stirrade på hålet i köksinredningen.