Han såg ut som någon som just hade gjort något avgörande, men ännu inte själv förstått vad det egentligen var.
— Anna lilla, började han, vi köper ju ett nytt. Jag sa ju det, vi kan ta det på avbetalning, det är inget krångligt alls…
Hon gick förbi honom utan att svara och fortsatte ut i hallen. Ur förrådet drog hon fram två stora resväskor, samma som de hade haft med sig till havet sommaren innan, och ställde dem på golvet intill hans jackor.
— Vad ska det där betyda? frågade han.
— Dina saker, sa hon bara. Packa själv. Jag vet inte vad du behöver.
Erik skrattade till, kort och spänt.
— Är du seri… menar du allvar? Skämtar du?
Men Anna var redan på väg tillbaka mot sovrummet. Hon gick lugnt, utan att smälla i dörrar, utan gråt, utan utbrott. Hon bara gick.
I fickan låg redan telefonnumret till låssmeden, mannen hon hade skrivit till en timme tidigare. Låsen skulle bytas nästa morgon. Nya luckor till köket hade hon faktiskt valt redan i augusti, hon hade bara inte kommit sig för att lägga beställningen.
Nu fanns det ingen anledning att ha bråttom.
Utanför fönstret började regnet falla, tunt, höstlikt och envist. Ett sådant där regn som sätter in på morgonen och sedan ligger kvar hela dagen, utan att ge sig vare sig till kvällen eller natten.
Erik tog lång tid på sig att packa.
Anna hörde hur han rörde sig genom lägenheten: från rummet till badrummet, från badrummet tillbaka igen, hur lådor drogs ut och sköts in, öppnades på nytt. Det märktes att han väntade på att hon skulle komma ut. Att hon skulle säga något. Att hela scenen skulle visa sig vara just en scen, ett slags kvinnligt drama, något som till slut kunde lösas i köket över varsin kopp te.
Hon kom inte.
När ytterdörren till sist föll igen med ett klick gick Anna fram till fönstret. Efter några minuter syntes Erik nere på gården, med de två väskorna i händerna, jackan oknäppt och regnet över axlarna. Han gick bort till bilen, slängde in väskorna i bagageutrymmet och satte sig bakom ratten. Länge stod bilen kvar. Han satt bara där, och Anna såg hur dropparna rann och suddade ut världen över vindrutan.
Sedan rullade bilen iväg.
Hon följde den med blicken tills den försvann bakom hörnet, och då lade hon märke till en märklig känsla inom sig. Det var inte lättnad, inte heller smärta, utan någonting mittemellan. Som när man burit en tung väska alldeles för länge och äntligen ställer ner den. Handen minns fortfarande tyngden, men axeln är redan fri.
Anna gick tillbaka till köket och betraktade den tomma nischen, de blottade kablarna och köksinredningen som nu såg övergiven ut. Hon tog fram mobilen och skrev till en servicefirma att de skulle komma och säkra eldragningen ordentligt; så där kunde det ju sluta med brand när som helst. Därefter öppnade hon mappen med sparade kataloger. Luckorna hade hon verkligen valt redan i augusti: matt grågrön yta, stenliknande struktur. Hon skrev till säljaren: ”Jag är redo att lägga beställningen.”
Hur hon skulle leva vidare framstod plötsligt ganska klart.
Vad som hade hänt ute på landet den kvällen fick hon inte veta direkt, utan i bitar, från olika håll. Först ringde Erik själv, sent, runt tio.
— Anna, sa han, och rösten lät märklig, matt och urkokt. Det har hänt en grej…
Hon teg och väntade.
— Johan släppte inte in dem. Lars och mamma. De kom dit med alla grejerna, men han gick ut på trappan och sa att de inte fick lasta av. Punkt. Han säger att elen i huset är gammal, att han inte tänker ta ansvar om det börjar brinna, och att det dessutom står i avtalet att inga ändringar får göras utan hans godkännande.
Det blev tyst en stund.
— Mamma har ringt mig tre gånger redan, fortsatte Erik. Hon säger att allt står ute i regnet. Kylskåpet, ugnen…
— Erik, sa Anna, det där är inte mitt problem.
— Men det är ju våra saker…
— Mina saker, rättade hon honom. Jag köpte dem före bröllopet. Och om du vill veta kan en jurist bekräfta det.
Han svarade inte genast. Sedan frågade han lågt:
— Har du ordnat det här med flit?
— Jag informerade en person om en brandrisk, svarade hon. Det kallas något annat.
Erik fann inget att säga. Han mumlade fram något som liknade ett avsked och lade på.
Maria ringde nästa morgon, halv åtta, medan Anna fortfarande satt med sitt kaffe.
— Förstår du att vi fick slita hela natten på grund av dig?! for hon ut utan minsta hälsning. Allt stod ute i regnet, Lars fick trycka in grejerna i bagaget och i bilen, och de får ju knappt plats! Kylskåpet blev repat! Vem tänker ta ansvar för det?
Anna tog en klunk kaffe.
— Maria, sa hon lugnt, ni kom till mig utan att meddela er. Ni körde bort vitvaror från min lägenhet. Vitvaror som jag köpte själv, för mina egna pengar, innan jag gifte mig med er son.
— Äsch, kom inte med det där! Är man gift är allt gemensamt!
— Nej, sa Anna. Inte allt. En jurist kan förklara det för er om ni är intresserad. Jag kan skicka ett nummer.
Svärmodern drog efter andan av indignation så häftigt att Anna hörde hennes andetag genom luren.
— Du… begriper du över huvud taget hur du uppför dig? Jag är hans mor! Jag har gjort så mycket för Erik, jag uppfostrade honom ensam, jag…
— Jag vet, avbröt Anna. Ni uppfostrade honom ensam. Det är ett stort arbete, och jag förringar det inte. Men jag är inte skyldig er någonting. Inte ett kylskåp, inte en ugn och inte min lägenhet.
Sedan avslutade hon samtalet.
Efteråt blev hon sittande länge med muggen i händerna och blicken mot fönstret. Regnet hade inte upphört under natten. Det föll fortfarande, stilla och jämnt, och slog ner de sista löven från träden på gården. Hösten hade kommit tvärt det året, utan förvarning, precis som allt obehagligt brukar göra.
Erik dök upp vid hennes dörr den tredje dagen.