Han tryckte på porttelefonen. När Anna svarade hörde hon genast hans röst, hes och sliten, som om han knappt hade sovit alls.
— Anna, släpp in mig. Vi måste prata.
— Prata då.
Det blev tyst en stund.
— Det här är väl ändå inte klokt, sa han till slut. Ska vi stå och prata genom porttelefonen?
— Erik, i tre år har du inte pratat med mig på ett klokt sätt, svarade hon. Du har pratat genom din mamma. Genom hennes humör, hennes blodtryck, hennes förolämpningar och hennes besvikelser. Så om du frågar mig är porttelefonen snarare ett framsteg.
Han sade ingenting på länge. Sedan kom det, lågt:
— Jag gjorde fel. Med vitvarorna. Jag borde inte ha…
— Du borde inte ha gått med på det, fyllde hon i. Nej. Det borde du verkligen inte.
— Anna, låt mig åtminstone ställa det till rätta.
Hon såg på den lilla skärmen vid porttelefonen. Kameran gjorde hans ansikte suddigt och platt. Han stod under takutsprånget, jackan var mörk av regn över axlarna och håret låg klistrat mot pannan.
Hon tyckte inte synd om honom. Inte det minsta. Känslan var ny för henne. Den var inte hatisk, inte elak, bara klar och genomskinlig, som nyputsat glas.
— Låssmeden har redan bytt lås, Erik, sa hon. Dina saker packar jag ihop och lämnar där du vill ha dem. Papperen tar vi via juristen. Resten får du klara själv.
Sedan bröt hon samtalet och gick tillbaka ut i köket.
På bordet låg katalogen med prover på nya luckor. Hon hade fastnat för en matt grågrön nyans, nästan stenlik i tonen. Säljaren hade skrivit att leveransen skulle komma veckan därpå. Montören hade redan ordnat tid för det nya kylskåpet och ugnen. Den här gången hade Anna valt allt själv, utan stress, och precis sådant som hon länge hade önskat sig.
Lägenheten var tyst. Lite tommare än förut, men på ett bra sätt, som ett rum efter en ordentlig städning, när det överflödiga burits ut och luften plötsligt räcker till.
Utanför fönstret fortsatte regnet att falla.
De nya köksluckorna kom på fredagen.
Två hantverkare arbetade i ungefär tre timmar. De var noggranna och pratade inte mer än nödvändigt. Anna satt i vardagsrummet med datorn framför sig och gick då och då ut i köket för att se hur rummet långsamt förändrades. Den matta grågröna färgen var exakt som hon hade föreställt sig den: dämpad, djup och utan den där blanka ytan hon aldrig hade tyckt om. Det nya kylskåpet gled in i nischen som om platsen alltid varit avsedd för just det. Ugnen, en något annan modell än den förra men bättre, lyste upp invändigt med ett mjukt sken första gången den slogs på.
En av montörerna såg sig omkring och sa:
— Det blev ett riktigt fint kök.
Anna nickade. Hon höll med.
När de hade gått stod hon kvar länge i dörröppningen och bara betraktade allt. Hon tänkte varken på Erik eller på Maria. Hon såg bara på sitt kök, som äntligen hade blivit hennes igen.
Skilsmässan gick igenom två månader senare.
Erik kom till tingsrätten tyst och märkbart smalare. Han hade klippt sig kort, säkert av sin mamma, tänkte Anna; Maria hade alltid insisterat på att göra sådant själv. Han undvek hennes blick. I stället såg han mot fönstret, mot bordet, ner på sina händer.
Det fanns knappt något att dela upp. Lägenheten var Annas och hade köpts innan äktenskapet. Vitvarorna var också hennes. Juristen hade förberett allt prydligt, och processen gick snabbt. Erik protesterade inte mot en enda punkt. Han skrev under där han blev tillsagd, nickade kort och reste sig.
Först ute i korridoren, nära utgången, stannade han. Han vände sig inte om när han sade:
— Jag förstår vad jag har ställt till med. Jag ville bara att du skulle veta det.
Anna knäppte kappan.
— Bra att du förstår, svarade hon. Det kan vara nyttigt.
Sedan gick hon ut först.
Det som hände hemma hos hennes före detta svärmor fick Anna veta av en slump. Gemensamma bekanta tycktes av någon anledning känna sig skyldiga att hålla henne underrättad.
Vitvarorna, som Lars den där regniga natten hade baxat in i bilen hur som helst, hade inte klarat transporten särskilt bra. Kylskåpet hade legat ner under färden, och kompressorn tog skada. Några dagar efter att det till slut hade ställts in i Lars rum slutade det helt enkelt att kyla. Ugnen kopplades in fel. En lokal elektriker kom dit, skakade på huvudet och konstaterade att eldragningen inte var dimensionerad för den belastningen. Diskmaskinen hamnade bara i ett hörn. Det fanns inget lämpligt avlopp att ansluta den till.
Maria ringde sin son flera gånger. Först krävde hon pengar till reparationer, sedan till en ordentlig elektriker, och därefter skrek hon mest i luren om otacksamma barn och ett förstört liv. Erik lyssnade, lovade saker och gjorde ingenting. Han hyrde ett rum hos en bekant och fick knappt ekonomin att gå ihop, för hans lön var vad den var, och Annas bonusar fanns inte längre någonstans i närheten.
Lars insåg snabbt att ett eget boende inte bara betydde frihet. Det betydde också elräkningar, vattenräkningar, en trasig kran som ingen annan än han själv kunde laga och ett kylskåp som stod tomt och dessutom inte kylde. Efter en månad flyttade han tillbaka till sin mamma.
Hyresvärden, Johan, sade upp avtalet utan några större diskussioner.
Anna fick höra om det i början av november, när hon åkte hem till sin pappa på söndagsmiddag. Han nämnde det i förbifarten, nästan som om det inte spelade någon roll. Johan hade tydligen berättat det när de träffats. Anna nickade bara, bredde smör på en brödskiva och styrde samtalet åt ett annat håll.
Hennes pappa betraktade henne noggrant.
— Hur är det med dig egentligen?
— Det är bra, sa hon. På riktigt.
Han teg en stund. Sedan log han svagt, bara med ena mungipan.
— Får jag se köket någon dag?
— Kom förbi. Nästa vecka ska jag provbaka en ny tårta, med päron och kryddor. Du får bli första testpersonen.
— Det där låter som ett seriöst erbjudande, sa han och nickade.
På jobbet blev hösten intensiv.