— Anna, lilla vän, hör du mig? Marias röst i telefonen lät både ynklig och befallande på samma gång. — Jag måste verkligen köpa en ny dammsugare. Den gamla har gått sönder helt och hållet, kan du tänka dig? Det slår gnistor om den. Jag är rädd att hela lägenheten ska börja brinna.
Anna höll mobilen fastklämd mellan axeln och örat samtidigt som hon bredde smör på en smörgås åt den yngsta. Sara satt redan vid köksbordet framför sin gröt, medan Emma gnällde och tjatade om juice. Inne i sovrummet snarkade Erik tungt efter sitt nattpass på biltvätten.
— Maria, just nu är det faktiskt ganska kärvt med pengar, — började Anna försiktigt, men svärmodern lät henne inte tala färdigt.
— Kärvt? Hur kan det vara kärvt? Ni arbetar ju båda två! Det handlar bara om 1 800 kronor. Jag har redan sett ut en bra modell, en tysk.
— Du förstår, vi har precis betalat för förskolan och lagt in pengar till bolånet…
— Bolån hit och bolån dit! — Marias röst blev genast vassare. — Och jag då? Är jag inte som en mor för dig? Efter skilsmässan blev jag alldeles ensam, övergiven och onödig för alla. Min egen son kunde väl åtminstone hjälpa mig! Var är han förresten? Han sover väl, kan jag tänka mig?
Anna kastade en blick på klockan. Söndag morgon, nio. Erik hade kommit hem vid fem och somnat nästan innan han hunnit lägga huvudet på kudden. Hon ville inte väcka honom.
— Han har arbetat hela natten…
— Arbetat hela natten, men hjälpa sin mamma kan han inte, — suckade Maria med en teatralisk tyngd. — Säg till honom när han vaknar. Eller så för du över själv, om han nu är så utmattad. Det är samma kortnummer som förut.
Anna bet ihop. Under de senaste tre månaderna, ända sedan oktober då Maria berättade att hon och Erik hade skilt sig, hade de redan köpt en vattenkokare åt henne för 350 kronor, vinterstövlar för 600, en mikrovågsugn för 800 och en filt för 250. Två tusen kronor på tre månader. Samtidigt levde de själva fyra personer på ungefär 40 000 kronor i månaden, varav 20 000 försvann direkt till bostaden.
— Jag ska prata med Erik, — fick hon till slut fram.
— Ja, gör det. För jag vet snart inte hur jag ska klara mig. Ensam, lämnad, utan pengar…
När svärmodern äntligen avslutade samtalet sjönk Anna ner på en stol. Sara betraktade henne med allvarliga, uppmärksamma ögon.
— Mamma, varför gråter farmor Maria hela tiden? — undrade flickan.
— Hon har det jobbigt just nu, älskling, — svarade Anna och strök dottern över håret. — Ät upp gröten nu.
Under tiden lyckades Emma välta ut juicen över bordet. Anna for upp, grep tag i en trasa och började torka. Medan hon samlade upp den klibbiga pölen tänkte hon på att de fortfarande inte hade lyckats lägga undan pengar till nya kängor åt Sara. Flickan gick omkring i sina gamla, som redan satt för trångt. Och Emma behövde en vårjacka.
Erik kom ut från sovrummet först vid elvatiden. Håret stod åt alla håll, ansiktet var sömnigt och skrynkligt. Han hällde upp vatten åt sig från vattenkokaren.
— Din mamma ringde, — sade Anna och lade fram anteckningsboken där hon brukade skriva upp familjens alla utgifter. — Hon vill ha en dammsugare. För 1 800 kronor.
Erik sträckte på sig och gäspade.
— Jaha… om hon behöver en så…
— Vet du vad hon sa till mig? “Hur kan ni inte ha pengar? Säg åt Anna att föra över, jag behöver en ny dammsugare akut!”
— Erik! — Anna slog upp rätt sida i boken och sköt den mot honom. — Titta själv. Det här köpte vi åt henne i oktober. Det här i november. Det här i december. Två tusen kronor på tre månader! Det är två veckor kvar till lön, och vi har fyra tusen kvar till mat och resor. Fyra tusen på fyra personer!
Han böjde sig över sidan, läste siffrorna och kliade sig i nacken.
— Mamma är ensam nu. Pappa lämnade henne. Det är klart att det är tungt för henne.
— Och för oss är det lätt, menar du? — Annas röst började darra. — Din mamma har faktiskt en lön! Hon får sexton tusen i månaden på posten!
— Ja, men hyran, maten…
— Erik, vi har också boendekostnader och mat. Dessutom två barn och ett bolån på tjugo tusen varje månad!
De blev stående mitt emot varandra i det trånga köket. Från rummet hördes flickornas dämpade röster medan de lekte med dockorna.
— Höj inte rösten, barnen hör, — mumlade Erik och vände sig mot fönstret.
— Jag skriker inte. Jag försöker bara få dig att förstå att vi inte kan köpa allt hon pekar på, månad efter månad. Sara behöver skor. Emma behöver jacka. Vi själva går också runt i gamla kläder.
— Mamma ber ju inte om saker varje dag, — sade Erik lågt.
— Varje månad! — Anna satte fingret hårt mot anteckningsboken. — Oktober, november, december, januari. Fyra månader i rad!
Erik svarade inte genast. Till sist drog han efter andan och suckade.
— Okej. Jag pratar med henne. Jag säger att vi inte kan just nu.
Sedan klädde han på sig och gick ut med flickorna en stund. Anna blev ensam kvar i köket med blicken fäst vid alla siffrorna i boken. Ett tusen åtta hundra. Sex hundra. Åtta hundra. Tre hundra femtio. Två hundra femtio. Varje belopp var inte omöjligt i sig, men tillsammans hade de vuxit till ett problem hon inte längre visste hur hon skulle hantera.
Nästa dag, på måndagen, berättade hon allt för Karin på jobbet. De stod vid personalingången till mataffären under rasten. Eller rättare sagt: Karin rökte, medan Anna mest hade gått ut för att få lite luft.
— Lilla vän, — sade Karin, drog ett bloss och blåste ut röken åt sidan. — Du fattar väl att hon utnyttjar dig? Din svärmor har satt sig på era axlar och dinglar glatt med benen.
— Men hon har ju faktiskt haft det svårt efter skilsmässan…
— Svårt? — Karin fnös kort. — Du sa att hon får sexton tusen i lön? Och hon bor ensam? Hur mycket går till hyran?
— Jag vet inte. Kanske fyra tusen.
— Där ser du. Då har hon tolv tusen kvar. För en enda person. Ni har fyrtio tusen på fyra, och hälften försvinner till bostaden. Räkna själv.
Anna blev tyst. Hon hade aldrig ställt upp siffrorna på det sättet. Hon hade bara tagit för givet att om Maria klagade över att pengarna inte räckte, så måste det vara sant.
— Tänk om hon har skulder eller något? — föreslog hon osäkert.
— Skulder, visst, — svarade Karin och lät inte särskilt övertygad. — Hör här, min syster var med om nästan exakt samma sak. Hennes svärmor krävde och krävde. Ena gången skulle det köpas en sak, nästa gång något annat. Det höll på tills svärdottern till slut satte ner foten. Vet du vad som kom fram? Svärmodern hade pengar. Hon tyckte bara om att alla sprang efter henne och visade henne uppmärksamhet. Så hon krävde den.
— Vad gjorde din syster då?
— Hon sa ifrån ordentligt.