— Rakt på sak, alltså: jag har en egen familj och egna bekymmer. Vill du ha kontakt, då får du bete dig ordentligt. Tänker du bara kräva saker, då får det vara.
Anna gick tillbaka till kassan med tankarna någon helt annanstans. Tänk om Karin faktiskt hade rätt? Kanske borde hon inte bara gissa och irritera sig, utan ta reda på hur det verkligen låg till. Hade Maria det så knapert som hon påstod, eller var det något annat som pågick?
På tisdagskvällen hämtade Anna Emma från förskolan. Precis vid entrén råkade hon springa på Linda, som bodde på samma våningsplan som hennes svärmor. De kände igen varandra och brukade hälsa, men någon nära relation hade de aldrig haft.
— Men hej, Anna! sa Linda glatt och log. — Är det du och Erik som har köpt en ny dammsugare åt Maria?
Anna stannade tvärt, som om någon dragit i nödbromsen.
— Hur vet du något om det?
— Jag såg henne ju i söndags, svarade Linda oförstående. — Hon kom släpande på en jättestor kartong från Elgiganten. Hon sa att barnen hade gett henne den. Jag tänkte till och med att det var fint av er, att ni tog hand om henne så.
Det svartnade nästan för Anna. I söndags? Alltså dagen innan Maria hade ringt och krävt pengar till en dammsugare?
— Är du helt säker på att det var i söndags? frågade hon långsamt.
— Ja, absolut. Jag var på väg hem från affären. Maria stod där och pustade och beklagade sig över hur tungt det var att bära sådant själv.
Anna hämtade Emma och gick hem nästan utan att märka vägen. En enda tanke malde i huvudet: Maria hade redan en dammsugare. En ny. En hon själv hade köpt. Och ändå ringde hon till dem och påstod att hon behövde pengar till en?
När de kom hem slog Anna genast Eriks nummer. Han var fortfarande på jobbet och svarade först efter flera signaler.
— Erik, din mamma köpte en dammsugare själv i söndags. Innan hon ringde oss. Linda såg henne bära hem kartongen.
— Det där kan inte stämma, sa han, och misstron hördes tydligt i rösten. — Mamma skulle inte ljuga om en sådan sak.
— Linda hittar inte på. Hon såg med egna ögon hur din mamma kom från affären med kartongen.
— Hon kanske tog fel? Eller så var det något annat hon hade köpt.
— Erik!
— Anna, jag är på jobbet. Vi pratar om det här i kväll.
Sedan lade han på. Anna blev stående mitt i rummet och kände hur ilskan kokade inom henne. Emma drog henne i handen och försökte få hennes uppmärksamhet.
— Mamma, titta! Jag har ritat!
Anna tvingade sig att andas ut. Hon satte sig på huk, tittade på teckningen och berömde dottern. Sedan började hon laga middag. Ändå släppte inte tankarna taget om henne.
Nästa dag, på onsdagen, bestämde hon sig. Hon gick upp extra tidigt och stekte ostplättar, lade dem i en matlåda och åkte efter lunch hem till svärmodern.
Maria öppnade dörren i morgonrock och såg uppriktigt förvånad ut.
— Anna? Jag trodde du jobbade i dag.
— Jag är ledig, ljög Anna. — Jag gjorde lite ostplättar och tänkte att du kanske ville ha.
— Åh, tack snälla du, lilla vän! utbrast Maria och sken upp. — Kom in, kom in.
Marias lägenhet var en liten etta, men välstädad och ordnad. Anna gick in i rummet och lät blicken vandra runt. Och där stod den. I hörnet, intill balkongdörren, stod en alldeles ny dammsugare. Av märket Bosch, av loggan på höljet att döma. Den såg inte billig ut.
— Åh, den där… började Maria hastigt när hon märkte vart Anna tittade. Orden började forsa ur henne. — Den köpte Erik åt mig. Men han förstod ju inte vad jag behövde! Den är klumpig och tung och helt opraktisk. Jag måste ha en annan, en lättare modell.
Anna stod kvar och betraktade dammsugaren. Den såg knappt använd ut. På vissa ställen satt till och med skyddsplasten kvar.
— Varför behövs det då en till? frågade hon och ansträngde sig för att låta så lugn som möjligt.
— Men jag säger ju att den där inte passar! Maria slog ut med händerna. — Den är inte bekväm alls. Jag har inte ens provat den ordentligt. Jag tänkte lämna tillbaka den, men kvittot har försvunnit.
De satt tillsammans i ytterligare tjugo minuter. Maria beklagade sig över livet, över sin före detta man och över ensamheten. Anna hummade och nickade på rätt ställen, men hon lyssnade bara halvt. I huvudet började en bild ta form, och den gjorde henne allt annat än lugn.
När Anna till sist reste sig för att gå frågade Maria:
— Nå, hur blir det med dammsugaren då? Har Erik pratat med dig?
— Han har nämnt det, svarade Anna medan hon drog på sig jackan. — Vi ska fundera.
— Men dröj inte för länge bara. Jag behöver den verkligen. Jag sitter ju här helt utan dammsugare.
Anna gick ut i trapphuset och lutade ryggen mot väggen. Händerna skakade. Så det var alltså så. Svärmodern ljög. Rakt upp i ansiktet på henne. Och verkade inte ens skämmas.
På kvällen, när Erik kom hem från jobbet, berättade Anna allt. Hon förklarade att hon själv hade sett dammsugaren stå där i rummet.
— Mamma sa att pappa hade köpt den, mumlade Erik. Han stod vid fönstret med ryggen mot henne.
— Erik, din pappa köper ingenting åt henne. Han ger henne pengar varje månad, frivilligt dessutom. Men för din mamma räcker det aldrig.
— Hur kan du veta det?
— Då ringer vi honom och frågar.
Erik teg en stund. Sedan nickade han. Anna tog fram mobilen och letade upp numret till hans pappa, Erik. Hon och den tidigare svärfadern hade aldrig blivit ovänner; de hade behållit en helt normal kontakt, och ibland kom han förbi för att träffa sina barnbarn.
— God kväll, Erik, började Anna. — Jag behöver fråga en sak. Har du köpt en dammsugare åt Maria?
— Dammsugare? Det hördes äkta förvåning i luren. — Nej, jag har inte köpt något åt Maria.
— Tack, sa Anna kort och avslutade samtalet.
Sedan såg hon på sin man.
Erik satt i soffan och stirrade ner i golvet. Länge sa han ingenting. Till slut kom orden, låga och tunga:
— Hon ljuger.
— Ja.
— Men varför?
Anna satte sig bredvid honom.
— Jag vet inte. Kanske vill hon ha uppmärksamhet. Kanske tycker hon på riktigt att vi är skyldiga att hjälpa henne, oavsett om hon behöver det eller inte.
— Hon har fyrtiosju tusen kronor i månaden, sa Erik långsamt, som om han räknade högt för sig själv. — Det pappa ger henne, plus lönen. Hon bor ensam. Avgift, el och sådant går kanske på fyra tusen. Vad gör hon av de andra fyrtiotre?
— Precis.
— Jag måste prata med henne, sa Erik och lyfte blicken. — Jag tar det med henne själv.
Dagen därpå, på torsdagen, åkte Erik till sin mamma direkt efter jobbet. Anna stannade hemma med barnen, men han lovade att ringa så fort han var klar.
Samtalet kom först två timmar senare. Eriks röst var låg och uppskakad.
— Hon skrek, sa han. — Hon påstod att du vänder mig mot henne. Att jag tror mer på min fru än på min egen mamma.
— Och vad sa du?
— Ingenting först. Sedan började hon gråta och prata om hur hon hade uppfostrat mig helt ensam. Fast vi båda vet att det inte stämmer. Pappa fanns ju alltid där.
— Erik…
— Jag vet faktiskt inte.