vad jag ska göra, fortsatte han och suckade tungt. — Det är ju ändå min mamma.
Anna slöt ögonen ett ögonblick. En del av henne ville höja rösten, skaka om honom, kanske till och med kasta något i väggen av ren frustration. Men hon bet ihop. Hon visste att Erik hade levt hela sitt liv med att böja sig för Marias vilja. Att plötsligt stå emot henne var inte något han kunde lära sig på en kväll.
— Okej, sa hon till slut, så lugnt hon förmådde. — Kom hem. Vi pratar när du är här.
På fredagskvällen, när Anna hämtade Emma på förskolan, stötte hon återigen ihop med Linda. Linda kom gående från jobbet med trötta steg och en kasse i handen, men när hon fick syn på Anna sken hon upp i ett försiktigt leende.
— Hej! Hur är det med dig?
— Det är väl okej, svarade Anna kort.
Hon hade egentligen ingen lust att prata med någon, men Linda märkte uppenbarligen att något inte stod rätt till. Hon stannade upp, sneglade mot grindarna och sänkte sedan rösten.
— Du, jag vet att det här kanske inte angår mig, började hon och tog ett steg närmare. — Men din svärmor… Maria alltså. Hon handlar saker hela tiden. Nästan varje vecka kommer hon hem med något nytt. Ena gången är det en hårfön, nästa gång en kaffebryggare eller någon köksmaskin. Samtidigt går hon runt och säger till oss grannar att hon knappt har pengar och att barnen inte hjälper henne.
Det drog ihop sig i Annas bröst, som om någon hade spänt ett band hårt runt revbenen.
— Menar du allvar?
— Ja, verkligen. Förra veckan såg jag henne utanför elektronikbutiken. Hon bar på flera stora påsar, fem stycken tror jag. Sådana där riktigt otympliga.
Anna svalde. Tankarna började röra sig snabbt, obehagligt snabbt.
— Du råkade inte ta någon bild?
Linda rynkade pannan och funderade, sedan tog hon fram mobilen.
— Vänta lite… Jo, faktiskt. Jag skickade en bild till en väninna, för vi hade precis pratat om hur mycket hon släpade på. Här, titta.
Hon vände skärmen mot Anna. På bilden syntes Maria tydligt när hon kom ut från butiken med stora plastpåsar i båda händerna. Datumet längst upp visade den 12 januari. Det var bara fem dagar sedan.
— Kan du skicka den till mig? frågade Anna lågt.
— Självklart.
På vägen hem gick Anna med Emma bredvid sig och kände hur något tungt växte inom henne. Var det ilska? Besvikelse? Förödmjukelse? Hon kunde inte sätta namn på känslan. Hon visste bara en sak: det här fick inte fortsätta.
Hemma visade hon bilden för Erik. Han tog mobilen, stirrade länge på skärmen och lutade sig sedan långsamt tillbaka mot soffans ryggstöd.
— Vad förväntar du dig att jag ska göra med det här? frågade han till slut.
Hans röst var låg, men inte arg. Snarare vilsen.
— Sätta stopp, svarade Anna och satte sig bredvid honom. — Erik, lyssna på mig. Din mamma ljuger för oss. Hon köper precis vad hon vill åt sig själv och sedan ringer hon hit och säger att hon inte klarar sig. Hon vet att vi knappt får ekonomin att gå ihop. Sara går omkring i skor som är för små, Emma behöver en ny jacka, och ändå har vi lagt ut två tusen kronor på din mamma på bara tre månader.
— Jag förstår det, men…
— Inga men, avbröt Anna. — Antingen fortsätter vi betala för hennes saker tills vi själva sitter med skulder, eller så säger vi sanningen rakt ut.
Erik svarade inte. Anna såg hur han kämpade med sig själv. Det syntes i hans käke, i hur fingrarna knep hårt om telefonen, i den långa tystnaden som lade sig mellan dem. Till slut nickade han långsamt.
— Vi ber henne komma hit, sa han. — På söndag. Då pratar vi alla tre.
På lördagen kom Annas mamma, Eva, förbi. Anna hade bett henne passa flickorna under samtalet med Maria. När Eva fått hela historien berättad för sig skakade hon bekymrat på huvudet.
— Du gör rätt, gumman, sa hon. — De här pengarna håller på att förstöra lugnet hemma hos er. Du och Erik grälar, och barnen märker mer än ni tror. I går frågade jag Sara hur hon mådde, och vet du vad hon sa? ”Mormor, kommer mamma och pappa att bråka igen?” Barn ser allt, även när man tror att de inte gör det.
Anna drog handen över ansiktet. Tröttheten satt som ett lager över hela henne.
— Jag vet. Det är därför det måste få ett slut nu.
På söndagen, exakt klockan två, ringde det på dörren. Maria stod utanför, prydligt klädd, med håret fixat och en blus Anna aldrig sett tidigare. Eva tog med sig flickorna in i deras rum och satte på en tecknad film för att de inte skulle höra samtalet.
— Kom in, Maria, sa Anna och öppnade dörren helt.
— Men Anna lilla! utbrast Maria medan hon steg in och lät blicken svepa genom hallen. — Har det hänt något? Du lät så allvarlig i telefon.
— Sätt dig gärna. Vill du ha te?
— Nej tack, det behövs inte.
De slog sig ner vid köksbordet. Erik satt på Annas sida, nära henne, medan Maria placerade sig mitt emot. Hon log fortfarande, men ögonen var vaksamma.
Anna lade händerna mot bordsskivan och började så neutralt hon kunde:
— Maria, vi behöver prata om pengar.
— Pengar? Maria rynkade pannan. — Vad är det nu då?
— Frågan är om du verkligen behöver hjälp, eller om du bara vill att vi ska köpa saker åt dig.
Leendet försvann från Marias ansikte.
— Jag förstår inte vad du menar.
Anna tog fram ett litet anteckningsblock som hon hade förberett.
— Under de senaste tre månaderna har vi köpt en vattenkokare, ett par stövlar, en mikrovågsugn och en filt åt dig. Sammanlagt ungefär två tusen kronor. Samtidigt får du ettusen femhundra kronor från Erik och har dessutom din egen lön på tre tusen tvåhundra kronor. Det blir fyratusen sjuhundra kronor i månaden. Du bor ensam, och dina fasta boendekostnader ligger runt fyrahundra kronor. Det innebär att du har ungefär fyratusen trehundra kvar efter det. Mer än vad vi har kvar för fyra personer.
Maria blev märkbart blek.
— Vad är det här? Spionerar du på mig? Sitter du och räknar mina pengar?
— Nej, svarade Anna. — Jag försöker bara förstå varför du kräver pengar av oss när du själv har möjlighet att betala.
— Jag har utgifter! Mat, kläder, allt möjligt!
Då lutade sig Erik fram. Det var första gången han tog ordet.
— Mamma, förra söndagen köpte du en dammsugare. En Bosch. Jag såg den hemma hos dig, den stod i hörnet. Sedan ringde du oss och sa att du behövde pengar till en ny dammsugare.
Maria öppnade munnen, stängde den igen och sade sedan snabbt:
— Den där köpte din far åt mig, men den fungerar inte som jag vill!
— Mamma, jag ringde pappa, sa Erik stilla. — Han har inte köpt någon dammsugare åt dig.
Tystnaden som följde blev tung. Maria såg först på sin son, sedan på Anna. Hennes ansikte drog ihop sig, och den förnärmade minen kom så snabbt att det nästan såg inövat ut.
— Så det är alltså förhör ni håller med mig? Ni har kontrollerat allt, eller hur? Ni har bestämt er för att jag lurar er?
— Gör du inte det? frågade Anna tyst.
Maria sköt ut stolen så häftigt att den skrapade mot golvet.
— Jag är inte skyldig er någon redovisning! Jag behöver inte stå här och försvara mig inför er! Det är mina pengar, och jag använder dem som jag vill!
— Varför kräver du då våra? Erik reste sig också. — Mamma, vi har två barn. Vi har bolån på fyratusen kronor i månaden. Vi kämpar redan för att få allt att gå ihop.
— Säger du så till mig? Marias röst började darra. — Till din egen mor? Till kvinnan som födde dig och uppfostrade dig?
— Du och pappa uppfostrade mig tillsammans, svarade Erik. — Säg inte att du gjorde allt ensam, för det stämmer inte.
— Nu räcker det! Maria ryckte åt sig handväskan. — Det är hon, Anna, som har vänt dig mot mig! Jag visste alltid att hon inte var god!
— Mamma, vänta, sa Erik och ställde sig framför henne för att hindra henne från att rusa därifrån. — Snälla, låt oss prata om det här ordentligt.