— Försvinn härifrån! — skrek svärmodern i mitt eget hem. Det hon inte hade räknat med var att det till sist skulle bli hon som först blev utslängd.
Anna stod och vek små sparkdräkter när nyckeln plötsligt skrapade i låset. Hjärtat hoppade till. Erik var på jobbet, och extranyckeln låg hos svärmodern ”ifall något skulle hända”. Problemet var bara att Maria betraktade varenda vardag som ett nödläge.
— Anna! Var håller du hus?
Anna gick ut i hallen och drog försiktigt i tröjan som redan satt spänt över magen. Där stod Maria med armarna fulla av kassar från byggvaruhuset, samtidigt som hon redan började kränga av sig kappan.
— God dag, Maria.
— God dag? Det är ju snart kväll, — muttrade svärmodern och trängde sig vidare in i vardagsrummet. Hon lät blicken svepa över lägenheten som om hon kommit för att inspektera den. — Sitter du hemma hela dagarna nu igen? På min tid arbetade vi ända fram till sista stund.
Under tre år hade Anna lärt sig att det var lättare att nicka än att säga emot. De bodde ju ändå inte tillsammans — varför skulle det spela någon roll vad Maria tyckte?
— Jag har köpt färg, — sade Maria och tömde burkarna över soffan. — Blå. En ordentlig färg, inte det där gula trams ni hade fått för er.
Anna såg på burkarna. Hon och Erik hade ägnat två veckor åt att välja nyans till barnrummet. De hade pratat, jämfört prover och drömt om hur allt skulle bli.
— Men vi har redan målat där inne…
— Då målar ni om, — avbröt Maria utan att blinka och styrde stegen mot barnrummet. — En pojke ska ha en pojkaktig färg, inte något obestämbart krafs.
Väl inne i rummet stannade hon mitt på golvet med armarna i kors, som en sträng kontrollant.
— Förskräckligt. Spjälsängen får absolut inte stå vid fönstret! Och de här gardinerna med kaniner… Vad är det här tänkt att vara? Ett rum för en bebis eller ett dockskåp?
— Vi tycker om dem…
— Det gör inte jag. Och mitt barnbarn kommer inte heller att göra det. — Maria nöp tag i tyget med avsmak. — I morgon gör vi om allting.
Anna teg. Som vanligt. Inifrån magen kom en liten spark, nästan som om barnet protesterade mot främlingen som redan bestämde över hans rum.
Erik kom hem sent. Anna väntade på honom i köket, där färgburkarna stod uppradade som erövrade troféer.
— Har mamma varit här? frågade han.
— Hon kom med färg. Hon vill måla om barnrummet.
Erik drog handen över näsroten, ett säkert tecken på att samtal om hans mor gjorde honom spänd.
— Det kanske faktiskt är bättre med blått…
— Men vi valde ju den gula tillsammans.