— Ja, fast… — Erik slog undan blicken. — Hon menar ju bara väl.
— Och jag då?
Orden blev hängande mellan dem utan svar. Erik öppnade kylskåpsdörren och började rota därinne, som om lösningen på allt låg gömd bakom mjölkpaketet.
Nästa dag dök Maria upp igen. Den här gången hade hon med sig en målare, en mager ung kille som redan i hallen såg ut att ångra att han tackat ja till jobbet.
— Det här är Johan. Han fixar det snabbt, — förklarade Maria och tog kommandot som om bostaden tillhörde henne. — Börja med taket!
— Maria, kan vi inte vänta lite? Erik har ju inte ens sett—
— Varför ska vi besvära honom med sådant? Män begriper sig ändå inte på inredning. — Hon började redan lyfta ut leksaker och småsaker ur rummet. — Det här är kvinnogöra.
Märkligt nog brukade renoveringar bli männens ansvar så fort det var dags att betala.
Anna drog sig tillbaka till köket. Där satt hon och hörde hur främmande händer förändrade hennes hem, medan hon strök handflatan över magen. Pojken därinne rörde sig oroligt, som om även han kände att något var fel.
— Ta mer färg! Ser du inte att det gula lyser igenom? — ropade Maria från barnrummet.
När kvällen kom var rummet blått. Inte mjukt och rofyllt, utan kallt. Främmande.
— Nå? — Maria betraktade resultatet med belåten min. — Nu ser man åtminstone att det är en pojke som ska växa upp här.
Anna stod kvar i dörröppningen. Hon kände knappt igen rummet hon nyss hade ordnat med så mycket kärlek.
En vecka senare kom Maria tillbaka med gardiner. Mörkblå, randiga, tunga.
— De där kaninerna passar inte längre. En pojke behöver en mer seriös omgivning.
Utan att fråga började hon plocka ner de gamla gardinerna, just de som Anna och Erik hade köpt tillsammans den där lyckliga dagen när de fick veta att de väntade barn.
— Men de är ju nya…
— Nytt betyder inte att det är rätt.
Då brast något inom Anna. Inte högt, inte dramatiskt, men slutgiltigt.
— Stanna.
— Vad sa du?
— Lägg ner gardinerna. Genast.
Maria vände sig långsamt om med tyget fortfarande i händerna.
— Har du blivit från vettet?
— Det här är mitt hem. Och det där är mitt barns rum.
Svärmodern stirrade på henne som om Anna plötsligt hade börjat tala ett obegripligt språk.
— Ditt? Det här är min sons hem!
— Din son är folkbokförd här. Men lägenheten äger jag.
— Hur vågar du tala till mig på det sättet? — Maria bleknade, och gardinerna gled ur hennes händer. — Jag sliter för er skull! Jag tänker på mitt barnbarn!
— Nej. Du tänker på dig själv. På hur du ska få allting precis som du vill ha det.
Anna gick fram till skåpet.