Där tog hon fram en mapp med handlingar. Fingrarna rörde sig oväntat stadigt, som om hon hade förberett sig på just detta ögonblick länge.
— Försvinn härifrån! — skrek Maria gällt. — Det här är min sons hem, jag har all rätt att…
— Nej, det har du inte. — Anna lade köpeavtalet på byrån. — Här står det tydligt. Lägenheten köpte jag innan vi gifte oss. För mina egna pengar.
Hon höjde inte rösten, ändå skar varje ord genom rummet som en vass egg.
— Därför är det du som går nu. Med en gång.
Med darrande händer ryckte Maria åt sig pappren och lät blicken rusa över raderna. Färgen försvann ur hennes ansikte.
— Erik! — ropade hon, nästan hysteriskt. — Erik, kom hit genast!
— Erik är på jobbet. Och när han kommer hem, då pratar jag och han om det här.
— Du… du förstör vår familj! Du vänder min son mot sin egen mor!
— Jag skyddar min familj från någon som i tre år har behandlat vårt hem som om det vore hennes privata område.
Maria började gå fram och tillbaka mellan de blå väggarna, mitt bland spåren av sin egen påträngande ”omsorg”.
— Erik kommer aldrig att lämna mig! Jag är hans mamma!
— Och jag är hans fru. Och mor till hans barn. — Anna gick bort mot fönstret. — Vi får väl se vem han väljer att lyssna på.
— Vem tror du att du är egentligen?
— Ingen särskild. Jag har bara äntligen förstått en sak: om man tiger tror andra att man samtycker.
Hon vände sig om igen.
— I tre år intalade jag mig att jag skulle stå ut, att du med tiden skulle lugna dig. Men du vänjer dig inte. Du tar över.
— Jag ville bara ert bästa!
— Nej. Du ville bestämma. Och du fick göra det, så länge jag höll tyst.
En timme senare kom Erik hem. Hans mamma satt i köket med rödsprängda ögon, medan Anna stod i vardagsrummet med dokumenten i handen.
— Vad är det som händer? — frågade han och såg förvirrat från den ena till den andra.
— Din fru har blivit galen! — Maria for upp från stolen. — Hon tänker kasta ut mig! Hon hotar mig!
— Anna?
— Jag har gjort klart vem som bestämmer här hemma, — svarade Anna lugnt. — Och jag har dragit gränser.
— Vilka gränser?
— De mest självklara. Att man inte kliver in utan att vara inbjuden. Att man inte ger order i någon annans hem. Att man inte gör om barnets rum utan föräldrarnas samtycke.
Erik sa ingenting. Hans blick vandrade mellan modern och hustrun.
— Erik, säg något! — Maria grep efter honom som efter ett sista halmstrå. — Jag är ju din mamma! Jag har rätt att…
— Till vad? — Anna räckte över avtalet till Erik. — Vad menar du att du har rätt till i min lägenhet?