Erik tog emot handlingarna och lät blicken löpa över raderna. Ju längre han läste, desto mer slöt sig hans ansikte.
— Mamma… sade han till slut, lågt men tydligt. — Anna har rätt.
— Vad sa du?
— Du har gått för långt. — Han såg rakt på henne. — Det här är hennes hem. Och det här är vår familj.
Maria ryckte till som om någon hade slagit henne över kinden.
— Så du väljer henne?
— Jag väljer min fru och mitt barn.
— Utmärkt, fräste hon, ryckte åt sig väskan och marscherade mot hallen. — Men när hon lämnar dig, då ska du inte komma springande till mig och gråta!
— Den dag du kan respektera andra människors gränser är du välkommen hit, sade Anna stilla. — Kan du inte det, får vi säga hej då.
Dörren slog igen med en hård smäll. Efteråt blev lägenheten nästan overkligt tyst.
— Var det inte lite väl brutalt? frågade Erik och drog Anna intill sig. — Hon är ju ändå bara…
— Hon tog över mark. Bit för bit, utan att fråga. — Anna lutade pannan mot hans bröst. — Ett år till, och hon hade bestämt hur vi skulle mata vårt barn. Två år, och hon hade valt skola åt oss.
— Och om hon aldrig kommer tillbaka?
— Det gör hon, svarade Anna. — När hon har förstått reglerna.
En månad senare ringde Maria. Hennes röst saknade den vanliga skärpan och lät nästan försiktig.
— Skulle jag kunna… komma förbi? Bara se hur ni har det.
— Självklart. Passar det i morgon eftermiddag?
— Och… får jag ta med något till barnet?
— Det får du. Men vad som stannar här bestämmer jag.
Det blev tyst i luren en sekund.
— Jag förstår.
Dagen därpå kom Maria med en liten mjuk nalle och en bukett blommor. Hon tog av sig skorna utan att någon behövde säga till och frågade först om hon fick titta in i barnrummet.
— Ni har målat om, konstaterade hon och såg på de gula väggarna.
— Ja. I vår färg.
Maria stod kvar en stund innan hon nickade.
— Det blev fint. Varmt.
Över teet sades inte mycket. Ändå kändes luften annorlunda än den brukade. För första gången på tre år fanns där inget tryck, ingen kamp om varje ord.
— Får jag komma någon gång ibland? frågade Maria när hon skulle gå. — När den lilla har fötts?
— Ja, sade Anna. — När vi bjuder in dig.
— När ni bjuder in mig, upprepade Maria och nickade.
Anna stängde dörren efter henne och blev stående med ryggen mot den. Barnet sparkade kraftigt, livligt, nästan segervisst.
Hon lade handen över magen och viskade:
— Nu är vi hemma, lilla du. På riktigt. I ett hem där din mamma kan skydda det som betyder något.
I det gula barnrummet rörde sig gardinen med de små kaninerna sakta i draget — just den gardin de hade köpt den dag de fick veta att du var på väg.