— Anna, säg koden till din bankapp. Jag tänker lägga in den på min surfplatta nu, så att vi äntligen kan få ordning på en gemensam hushållsekonomi.
Anna blev stående med kaffekannan i handen. Det nybryggda morgonkaffet hade precis fyllt köket med sin varma doft och trängt undan lukten av färska bullar från bageriet nere på hörnet. Vid det stora matbordet, som tog upp nästan halva det ljusa köket med de höga taken, satt hennes svärmor, Maria. Hon bar en sidenmorgonrock, håret låg perfekt fönat, och framför henne låg en sprillans ny surfplatta — inköpt, vilket Anna mycket väl mindes, med Annas kreditkort förra julen.
Mittemot sin mor satt Erik, Annas man. Med släpiga rörelser bredde han smör på en frasig kringla och låtsades vara djupt försjunken i något han läste på mobilen.
— Maria, jag måste nog fortfarande sova, sa Anna långsamt och ställde ner kaffekannan på träunderlägget. — Varför skulle du behöva komma åt mitt privata bankkonto?
— Men lilla Anna, vad är det här för barnsligheter? Svärmodern log överseende och den guldfärgade armbandskedjan blänkte till vid hennes handled. — Erik berättade i går att ni inte alls klarar av att sköta pengar på ett vuxet sätt. Ena dagen kommer det en jättelik tilläggsdebitering för boendekostnader, nästa dag har bilförsäkringen blivit dyrare. Jag har trots allt arbetat trettio år på ekonomiavdelning! Jag kan effektivisera era flöden. Betala försäkringar, föra över pengar för bostaden, hjälpa Lars lite när hans nya projekt kör ihop sig fullständigt. I en familj ska det finnas en enda kassör! Tänk på gamla svenska filmer, där säger de ju… ja, något i stil med att man måste förekomma i stället för att förekommas. Nej, det var nog inte riktigt så. Men poängen är att kollektivet måste lita på ledningen!
— Lars? Din yngre son? Ska han få hjälp från min lön? Anna vände blicken mot sin make. — Erik, har du ingenting att säga om det här?
Erik drog en teatralisk suck, lade ifrån sig smörkniven och gnuggade näsroten, som om han var en utmattad vuxen omgiven av oresonliga barn. Vid fyrtiofem hade han fortfarande kvar sin bild av sig själv som bohemisk intellektuell: lätt skäggstubb, dyra hornbågade glasögon och en kashmirtröja som såg nonchalant exklusiv ut.
— Anna, börja inte nu. Mamma har faktiskt en poäng. Du jobbar hela tiden, hänger på dina byggen och anläggningar från morgon till kväll, ritar rabatter, parker och gångstråk. Du hinner ju inte följa saldot ordentligt. Här dras några kronor, där kommer en prenumeration, någon avgift här och något abonnemang där — och plötsligt rinner pengarna mellan fingrarna. I går kom efterdebiteringen för värme och varmvatten. Nästan tolv tusen kronor extra! Mamma erbjuder sig bara att ta hand om administrationen. Hon kan ge oss bestämda belopp till fickpengar. Det är väl praktiskt?
— Efterdebiteringen för värmen kom, Erik, sa Anna med en röst som blivit farligt låg, — därför att din mamma bor hos oss tre månader om året, vrider upp elementen på max och öppnar fönstren på vid gavel samtidigt, eftersom hon tycker att det är ”kvavt”. Och mina pengar rinner ingenstans. Jag är landskapsarkitekt. Jag formger stadsparker och privata trädgårdar. Jag tjänar bra, och jag vet exakt vart varenda krona tar vägen.
— Så småaktig du är, sa Maria och knep ihop läpparna. — Allt ska mätas i pengar hos dig! Till och med lite värme åt din egen svärmor tycker du är för mycket. Har du aldrig sett hur riktiga familjer håller ihop? Du är så jordnära att det nästan är pinsamt. Erik är en skapande människa, en kreativ producent. Han ska tänka på stora idéer, inte sitta och betala tråkiga räkningar!
— En kreativ producent som under de senaste två åren inte har producerat något mer framgångsrikt än en temakväll på en lokal bar, och den gick med rejäl förlust, svarade Anna innan hon hann hejda sig. — Nej, Maria. Min kod stannar hos mig. Och om du nu längtar så mycket efter att administrera pengar föreslår jag att du skaffar ett arbete.
Hon vände sig om, tog väskan med datorn och gick ut ur lägenheten. Den tunga ekdörren drog hon igen bakom sig med kontrollerad försiktighet.
På jobbet den dagen lyckades Anna inte samla tankarna. Framför henne låg stora ritningar över den nya botaniska trädgården, och på skärmen lyste kalkylblad med kostnader för exotiska växter från olika plantskolor. Ändå gled hon hela tiden tillbaka till morgonens scen i köket.
Hon var fyrtiotvå år gammal. När hon gifte sig med Erik åtta år tidigare hade han framstått som en människa fylld av fest, infall och lysande idéer. De första åren hade också varit roliga på riktigt. Sedan tog feststämningen slut, nästan omärkligt, och vardagen visade sig vara betydligt hårdare. Det blev tydligt att Erik inte hade någon som helst förmåga att tjäna pengar regelbundet. Hans eventbyrå existerade i praktiken mest på papper.
Allt ekonomiskt ansvar hade därför hamnat på Anna. Det var hon som betalade den dyra hyran för deras fyrarummare i ett bra område — tjugofem tusen kronor i månaden inklusive värme.