Hon stod för matinköpen, betalade räkningarna och tog dessutom leasingkostnaden för den splitternya Audin som Erik körde omkring i.
”Anna, hur skulle det se ut om jag dök upp hos investerare i någon gammal skrothög?” hade han sagt. ”Det handlar om förtroende. Om image.”
Men det som tärde mest var inte bilen. Det var Eriks familj. Hans mamma, Maria, och hans trettioåttaårige bror Lars, som ständigt påstod sig vara ”på väg att hitta rätt”. Lars hade aldrig lyckats behålla ett jobb längre än provanställningen. Med jämna mellanrum bad han om att få låna pengar ”bara till fredag”, och lika säkert som fredagen kom, försvann också löftet om återbetalning.
Anna bet ihop. Hon hade vuxit upp i ett hem där en skilsmässa sågs som ett fullständigt misslyckande, något man bara inte gjorde. Dessutom trodde hon uppriktigt att alla äktenskap gick igenom svåra perioder. För att åtminstone skapa någon trygghet framåt hade hon tre år tidigare öppnat ett sparkonto. Hon och Erik hade kommit överens om att hon varje månad skulle föra över femton tusen kronor från sina bonusar dit, så att de så småningom skulle ha kontantinsatsen till ett eget hus. Erik hade försäkrat, nästan högtidligt, att även han skulle sätta in pengar där så fort hans ”arvoden” började komma in. Båda hade tillgång till kontot.
Kanske hade hon ändå varit för hård mot dem den där morgonen, tänkte Anna och masserade sina trötta ögonlock. Maria tillhörde ju en annan generation. Kanske ville hon bara känna sig behövd.
Anna bestämde sig för att köpa en riktigt fin tårta på vägen senare. På kvällen skulle de sitta ner, lugnt och vuxet, och prata igenom allt.
Men den dagen hade andra planer.
På torsdagen arbetade Anna hemifrån. Ett möte med en entreprenör hade blivit inställt, och hon satt vid köksön med ritningarna framför sig och justerade detaljer i ett system för automatisk bevattning. Erik hade åkt in till centrum för en ”viktig affärslunch”, och Maria hade gett sig av till köpcentret — naturligtvis med sonens kreditkort i väskan, ett kort som i praktiken fylldes på av Anna.
Eriks surfplatta låg kvar på soffan. Det var samma platta som Maria velat installera bankappen på. Plötsligt tändes skärmen och ett kort pling hördes. Sedan ett till. Och ytterligare ett.
Anna reste sig för att hämta ett glas vatten, men blicken drogs automatiskt mot skärmen. Meddelandena kom från en familjechatt i en meddelandeapp. Eftersom plattan inte var låst syntes hela texten direkt.
Lars: Mamma, hur går det? Mäklaren har ringt igen. Kontraktet måste skrivas på i dag. Depositionen och första hyran ska vara inne före kvällen.
Maria: Lars, lugna dig. Erik har lovat att ta fram summan i dag.
Lars: Och bulldozern till fru märker inget? Hon kan ju strypa någon för en enda krona.
Maria: Vad ska hon göra åt saken? Hon är en arbetshäst. Erik sa att han tar pengarna från deras sparkonto. Han kan säga att han köpt aktier eller hitta på något annat dumt. Hon begriper ändå inget om ekonomi, hon kan bara plantera sina buskar.
Något inom Anna brast. Inte med ett skrik, utan som en tunn glassträng som gick av och föll ner i ett bottenlöst mörker. Hon torkade långsamt händerna på kökshandduken, gick fram till soffan och tog upp surfplattan. Fingrarna var iskalla.
Hon öppnade konversationen. Det var en chatt för tre personer: Erik, Lars och deras mamma. Anna fanns inte med.
Hon började bläddra uppåt. Vecka efter vecka, månad efter månad. Och för varje nytt meddelande lossnade ännu ett lager av den dimma hon tydligen levt i under åtta år.
Det fanns ingen kontantinsats till deras gemensamma hus. Det sparkonto som Anna så plikttroget hade fyllt på med sina surt förvärvade femton tusen kronor varje månad hade Erik tömt, lite i taget, om och om igen. Pengarna hade gått till att betala Lars skulder, till dyra semesterresor åt Maria och till nya klockor åt Erik.
Och nu höll Erik, Lars och svärmodern på att ordna ännu en utgift — med Annas pengar. De skulle betala deposition, mäklararvode och hyra för en exklusiv trerummare mitt i centrum åt Lars.
Erik, i ett meddelande från tisdagen: Mamma, jag ska försöka få ur Anna pinkoden till hennes huvudapp. Då kan jag lägga upp en automatisk betalning direkt för Lars lägenhet, och hon kommer inte ens se det på kontoutdragen. Hon tittar aldrig. Jag säger bara att det är en ny privat sjukförsäkring.
Anna lade ifrån sig surfplattan.
Hon skakade inte. Hon grät inte heller. Tvärtom. Inuti henne blev allting märkligt stilla. En skarp, nästan genomskinlig klarhet bredde ut sig i huvudet. Samma sorts klarhet brukade komma över henne när hon hittade ett avgörande fel i geodetiska beräkningar och plötsligt visste exakt hur marknivåerna behövde justeras för att hela projektet skulle kunna räddas.
Hon gick in i arbetsrummet, öppnade sin bärbara dator och loggade in på banken. Sedan valde hon sparkontot.
Saldot var 3 400 kronor.
Av de nästan femhundrafyrtio tusen kronor hon själv hade satt in under tre år fanns i praktiken ingenting kvar. Transaktionshistoriken låg där som en lång, kall uppräkning: ”Lars levnadskostnader”, ”Amortering Lars kredit”, ”Mamma resa”, ”Betalning mäklare”.
Med kirurgisk precision, utan ilska och utan panik, laddade Anna ner samtliga kontoutdrag som PDF-filer.