Därefter skickade hon dokumenten till skrivaren och lät papper efter papper matas ut i prydliga högar. Hon tog också upp Eriks surfplatta, fotograferade skärmen och såg till att hela familjechatten fastnade på bilderna. Även de utskrifterna hamnade i högen.
När allt var klart slog hon numret till sin advokat.
— Eva Lindberg? Hej, det är Anna. Jag behöver en akut rådgivning om skilsmässa och om pengar som har förts bort från gemensamma tillgångar utan mitt godkännande. Ja, jag har samtliga kontoutdrag. Jag kan vara hos dig om en timme.
På söndagen bestämde sig Maria för att visa prov på ”den äldre generationens livserfarenhet” och lagade en enorm gryta med mustig köttgryta till lunch. Doften av kött, lök och kryddor hann knappt sprida sig genom lägenheten förrän Lars dök upp.
De dukade i vardagsrummet. Erik var på strålande humör och hällde upp ett dyrt rödvin åt alla — naturligtvis ur den samling flaskor som Anna hade köpt inför julen.
— För familjen! förkunnade Erik och lyfte glaset. — Det viktigaste är att vi håller ihop.
Anna rörde inte sitt glas. Hon satt rak i ryggen, nästan orörlig, klädd i en mörk, strikt polotröja. Intill hennes tallrik låg en tjock kartongmapp med resårband runt.
— Maria, sade Anna, och hennes röst klingade så klart att den skar rakt igenom den hemtrevliga stämningen i rummet. — Häromdagen ville du ha tillgång till min bankapp. Jag har tänkt igenom saken och kommit fram till att du hade rätt. Ekonomin i en familj ska vara öppen.
Erik log belåtet och blinkade åt sin bror. Maria sprack upp i ett segervisst leende.
— Där ser man, förnuftet vann till slut! Jag sa ju att du skulle förstå. Som i den där gamla filmen: ”Så länge jag har letat efter dig!” Nå, ge mig telefonen nu.
— Någon telefon får du inte, svarade Anna och lade handen ovanpå mappen innan hon knäppte loss resårbanden. — Jag har ordnat något betydligt bättre. En fullständig ekonomisk redovisning för de senaste tre åren. På papper. Med varje utgiftspost tydligt redovisad, precis som du brukar vilja ha det.
Ur mappen tog hon fram en bunt häftade ark och lade dem mitt på bordet, alldeles bredvid grytan med köttgryta.
Lars sträckte sig nonchalant efter pappren, vände på första sidan — och satte nästan vinet i halsen. Ögonen vidgades. Överst låg en färgutskrift från deras hemliga chatt: ”Erik: Mamma, jag ska försöka få fram Annas pinkod…”
Erik ryckte åt sig bunten från sin bror. På ett ögonblick blev hans ansikte grått och stelt, som dåligt gjuten betong. Med skakiga fingrar bläddrade han vidare: kontoutdrag från sparkontot, sida efter sida, där varje överföring som Anna betraktade som stulen var markerad med gul överstrykningspenna.
— Anna… vad är det här? kraxade Erik och sköt stolen bakåt från bordet. — Har du rotat i min surfplatta? Det där är ett intrång i mitt privatliv!
— Ditt privatliv, Erik, upphörde i samma stund som du började ta mina pengar, sade Anna med is i rösten. — Femhundratrettiosex tusen kronor. Så mycket har du fört bort från vårt så kallade ”hus-sparkonto” för att försörja din omogne bror och betala din mammas nycker.
Maria blev fläckvis röd i ansiktet. Hon pressade handen mot bröstet och försökte se ut som om hon när som helst skulle få en hjärtattack.
— Hur vågar du! tjöt hon, och alla hennes filmcitat var som bortblåsta. — Det är min sons pengar! Han har rätt att bestämma över familjens ekonomi! Lars hade det svårt, vi var tvungna att hjälpa honom! Du är hjärtlös, iskall, en riktig satmara! Du bryr dig mer om dina buskar än om levande människor!
— Skrik inte, Maria. Det här är ett respektabelt hus, grannarna kan ringa polisen, sade Anna utan att höja rösten det minsta, vilket bara gjorde dem ännu mer rasande. — Din son har inte tjänat en enda krona av de här pengarna. Det är jag som försörjer honom. Det är jag som betalar den här lägenheten. Det är jag som betalar bilen han kör omkring i. Och bakom min rygg kallar ni mig för arbetshäst och diskuterar hur Lars bostad ska betalas med autogiro från mitt lönekonto.
— Anna, lyssna nu, vi kan väl prata om det här lugnt, sade Erik och försökte byta till den mjuka, övertalande ton han brukade använda på kunder. Han sträckte händerna mot henne. — Ja, jag gjorde fel. Jag förstår det. Jag ville bara hjälpa mina egna. Jag betalar tillbaka allt, jag lovar. Jag ska skaffa ett riktigt jobb. Vi är ju en familj. Vi har varit tillsammans i så många år.
— Din familj, Erik, sitter just nu på varsin sida om dig. För er har jag aldrig varit något annat än en bankomat, sade Anna och reste sig från bordet. — I fredags lämnade min advokat in skilsmässohandlingarna till tingsrätten. Hon har också skickat ett formellt krav på återbetalning av de pengar som tagits ut utan mitt samtycke. All bevisning, inklusive era meddelanden, finns redan med i ärendet.
— Du kommer aldrig att få tillbaka de där pengarna genom domstol! fräste Lars och hans blick glödde av ilska. — Det var ett gemensamt konto!
— Min advokat gör en annan bedömning, Lars. Men det mest intressanta är faktiskt inte det, sade Anna.
Hon tog upp nycklarna till Audin ur fickan och lade dem på bordskanten.