— Närmare bestämt tar jag tillbaka extranyckeln, sade hon lugnt. — Leasingavtalet på bilen står i mitt namn. Från och med i morgon säger jag upp det och lämnar tillbaka bilen till bilfirman. Och när det gäller den här lägenheten…
Anna lät blicken vila på Erik, som nu hade blivit alldeles gråblek i ansiktet.
— Hyreskontraktet är också undertecknat av mig. I går skickade jag en skriftlig uppsägning till hyresvärden. Uppsägningstiden är tre månader. Men jag tänker inte bo kvar här tillsammans med er en enda dag till. Jag har redan hittat en liten, ljus och trivsam lägenhet nära parken. Flyttfirman kommer i morgon bitti och hämtar mina personliga saker och de möbler som är mina.
— Flytta? Vad menar du med flytta? skrek Maria och grep sig om huvudet. — Vart ska vi ta vägen då? Lars fick ju inte den där lägenheten, eftersom vi aldrig betalade depositionen! Erik, gör något! Säg åt den där galningen att vi inte tänker lämna vårt hem!
— Ni kan bo kvar exakt till slutet av den månad jag redan har betalat för, svarade Anna och sneglade på klockan. — Det betyder två veckor till. Därefter får ni själva stå för hyran på tjugoåtta tusen kronor i månaden. Med tanke på att Eriks kreditvärdighet är förstörd och att Lars inte har någon officiell anställning önskar jag er uppriktigt lycka till med att hitta en ny bostad på dagens marknad.
Hon vände sig om och gick mot sovrumsdörren.
— Du kommer att ångra dig! vrålade Erik efter henne och slog näven i bordet så hårt att glasen skallrade. — Du blir ensam kvar med dina ritningar! Ingen vill ha en åldrande kvinna med ett sånt där humör!
Anna stannade till ett ögonblick. Sedan såg hon över axeln och log, varmt och fullständigt uppriktigt.
— Vet du, Erik, sade hon stilla. — Det är faktiskt bättre att vara ensam med sina ritningar än att släpa runt på en hel vagn med tre clowner. Smaklig måltid. Gulaschen håller nog på att kallna.
Septembersolen föll mjukt över de nyanlagda gångarna i stadens botaniska trädgård. Anna stod mitt i den japanska trädgården och granskade noggrant de nyplanterade prydnadslönnarna, vars mörkröda blad lyste mot gruset. Hon bar en praktisk arbetsjacka, jeans och vattentäta kängor.
Hon såg nästan tio år yngre ut. Den ständiga tröttheten hade försvunnit ur hennes ögon, och hållningen var rakare än på mycket länge. Livet i den nya, ljusa tvårummaren hade visat sig vara nästan overkligt fridfullt. Ingen vred längre upp elementen till max. Ingen bad henne föra över pengar till tvivelaktiga projekt. Ingen försökte komma åt hennes bankappar eller kontrollera vad hon gjorde med sina egna inkomster. Pengarna som inte längre försvann i andras hål gjorde att Anna kunde anställa en assistent på byrån — och till slut unna sig en semester i Italien. Ensam. Utan suckar över att ”hotellen var för dyra”.
Skilsmässan närmade sig sitt slut. Eva hade visat sig vara en riktig rovfågel i juridikens värld. Hon lyckades inte bara få igenom en bodelning där hänsyn togs till att Erik bevisligen hade slösat bort gemensamma medel, utan pressade honom dessutom att skriva på en överenskommelse om återbetalning. Alternativet hade varit betydligt värre för honom: en polisanmälan om bedrägeri.
Erik hade fått det långt ifrån enkelt. När han inte längre kunde betala den dyra lägenheten tvingades han, Lars och Maria flytta till en trång liten trerummare längst ute i stadens utkant, i ett slitet miljonprogramsområde där hissen varit trasig i åratal. För att kunna betala skulden till Anna fick Erik svälja sin stolthet och ta jobb som säljare på ett callcenter, med skift som växlade mellan tidiga morgnar och sena kvällar. Lars hankade sig fortfarande fram på tillfälliga småjobb, och Maria riktade numera sina utbrott mot sönerna i stället för mot sin svärdotter. Hon anklagade dem högljutt för att ha spolat sina liv rakt ner i avloppet.
Telefonen i Annas ficka vibrerade kort. Hon drog av sig ena trädgårdshandsken och tog upp mobilen. På skärmen lyste ett meddelande från Erik. Under det senaste halvåret hade han skrivit med jämna mellanrum. Först kom hoten. Sedan anklagelserna. Därefter de ynkliga vädjandena.
”Anna, hej. Mamma ligger på sjukhus, blodtrycket igen. Lars har blivit av med jobbet ännu en gång. Jag orkar inte mer. Jag har förstått hur fel jag hade. Du var det bästa som hänt mig. Snälla, kan vi inte ses och ta en kaffe? Jag saknar dig. Förlåt mig.”
Anna betraktade orden på skärmen. Förr hade ett sådant meddelande fått skulden att hugga tag i henne. Hon skulle ha rusat i väg för att rädda, hjälpa, lösa, ordna. Men nu fanns där bara en stilla, klar tomhet inom henne. Det var som att titta på en gammal ritning med ett grundläggande fel, ett projekt som för länge sedan lagts i arkivet eftersom det aldrig borde byggas.
Hon svarade inte. I stället tryckte hon på ”Radera chatt”, blockerade numret för gott och stoppade ner telefonen i fickan igen.
— Anna! ropade arbetsledaren från gången. — Var vill du att vi placerar stenlyktorna?
— Jag kommer och visar dig nu, Tomas! svarade hon.
Anna drog in den friska luften, fylld av doften från fuktig jord och barr, log mot höstsolen och gick med stadiga steg mot det landskap hon själv hade ritat fram — exakt avvägt, millimeter för millimeter, och äntligen lyckligt.