— Varför var du inte hos mamma i dag?
Eriks röst kom som ett hårt slag mot Annas rygg, vass och helt utan värme. Hon stod i hallen och höll just på att ta av sig skorna, drog med nästan fysisk lättnad av de trånga kontorspumpsen från sina värkande fötter. Hela dagen hade hon längtat efter just den stunden: att komma hem, byta om till en mjuk T-shirt och få sträcka ut benen i soffan utan att någon krävde något av henne. Från köket spred sig doften av lasagnen som snurrade i mikron, en enkel men välförtjänt kvällsro låg inom räckhåll. Eriks fråga krossade allt på en sekund.
Anna vände sig inte om.
— Jag jobbade, Erik. Jag glömde säga det till dig. Kvartalsrapporten skulle bli klar, så jag satt kvar ända till slutet, svarade hon och försökte hålla rösten stadig, fast hon egentligen var så trött att hon knappt orkade stå.
Han stod kvar i dörröppningen, bredaxlad, mörk i ansiktet och uppenbart missnöjd. Jackan hade han knäppt upp men inte tagit av sig, som om han bara tittat in för att framföra en anklagelse innan han försvann igen. På senare tid hade det blivit så här allt oftare: han började samtal som om de redan var gräl, med skulden placerad hos henne innan hon ens hunnit andas ut.
— Jobbade, ja. Alla jobbar. Men hon sitter där ensam och väntar. Hon räknade med att du skulle komma. Vi hade ju kommit överens om att du skulle åka förbi henne varje kväll efter ditt kontor.
Det fanns ingen egentlig fråga i det han sa. Bara ett fastslaget domslut: hon hade gjort fel. Först då rätade Anna på sig och såg på honom. I hans ansikte låg det där uttrycket av självrättfärdig vrede som hon börjat känna igen alltför väl. Som om han var åklagare och hon en åtalad som ständigt stod skyldig.
— Jag ringde henne i eftermiddags och förklarade att jag inte skulle hinna. Hon sa att det var lugnt, sade Anna och tog ett steg mot köket, nästan instinktivt, som om hon ville komma undan skottlinjen. — Hemtjänsten var hos henne i morse och lämnade matvaror. Jag har inte lämnat henne vind för våg.
— Vad tror du att hon ska säga till dig? fortsatte Erik och följde efter henne, nu med hårdare röst. — Att hon mår dåligt och inte ens orkar ta sig till toaletten? Hon kommer inte att klaga, hon är för stolt för det. Sådant ska du begripa utan att hon behöver säga det! Du, som ska bli kvinnan i vårt hem, min fru, måste kunna förutse sådana saker.
Han ställde sig mitt i köket och fyllde nästan hela den lilla ytan med sin kropp. Mikron pep för att meddela att maten var färdig, men ingen av dem reagerade. Anna betraktade honom tyst, och den matta utmattningen inom henne började långsamt ändra form. Den blev till något kallare, klarare. En nykter irritation, skarp som is.
— Erik, jag kan inte läsa tankar. Jag är en människa som har arbetat tio timmar i dag, nästan utan paus. Jag kunde inte rent fysiskt dela mig i två.
— Det där är ingen ursäkt. Det är bortförklaringar, avbröt han. I blicken fanns ett stålblankt, orubbligt sken. — Att ta hand om henne är din plikt. Din direkta plikt som min blivande hustru. Det måste du förstå och acceptera som självklart.
Han uttalade orden med en sådan självklar säkerhet att det lät som om han citerade en paragraf ur någon familjelag han själv hade skrivit. Ordet plikt blev hängande i köksluften och trängde undan både matdoften och känslan av hem. Det lät främmande, byråkratiskt, som en stämpel på ett dokument någon lagt framför en och förväntat sig att man skulle skriva under utan att läsa.
Anna blev alldeles stilla. Kylskåpets låga brummande försvann, liksom ljudet av bilarna utanför fönstret. Hon såg på sin fästmans ansikte — mannen hon skulle gifta sig med om två månader — och det hon såg där var inte kärlek. Inte omsorg. Inte en partner som ville dela livet med henne. Hon såg en övervakare som kommit för att kontrollera om hon skötte sina arbetsuppgifter ordentligt. Och just då dunstat dagens samlade trötthet bort, ersatt av en iskall, nästan kristallklar insikt.
— Plikt? upprepade hon.
Hon sa det lågt, nästan utan tonfall. Ändå ekade det lilla ordet genom köket starkare än ett skrik. Hon såg rakt på honom, med blicken hos någon som plötsligt upptäckt en ful detalj i en välbekant tavla — en detalj som förändrade hela motivet.
— Ja. Vad trodde du?
Erik nickade belåtet, som om hennes fråga varit den dummaste tänkbara och han, utmattad av hennes tröghet, äntligen hade tvingats förklara det uppenbara. Just den nicken, den lugna och självsäkra tonen, blev det som fick något inom Anna att slå om. Inte till hysteri. Inte till tårar. Utan till något långt kallare och mer slutgiltigt. Plötsligt såg hon hela bilden, utan de rosafärgade filter som kärlek och förväntan så länge hade lagt över den.