Fragmenten av deras planer for genom hennes huvud: den vita klänningen de hade stått och valt bara veckan innan, deras löjliga smågräl om vart bröllopsresan skulle gå, hans löften om att bära henne genom livet som om hon vore det dyrbaraste han hade. Men över de ljusa bilderna lade sig nu en annan syn, obehagligt skarp och verklig: hon själv, utmattad efter jobbet, på väg inte hem utan till hans mammas kvava lägenhet, där luften luktade mediciner och ålderdom. Hon såg sina egna händer byta blöja, kände den molande värken i ryggen av att behöva lyfta och vända en annan människas tunga, hjälplösa kropp. Och i den bilden fanns Erik ingenstans. Han var någon annanstans, hemma i deras trivsamma lägenhet, väntade på middag och tog för givet att hans kvinna ”gjorde sin plikt”.
Anna drog på munnen i ett bittert leende, men det fanns inte ett spår av glädje i det. Det lät mer som en sträng som brast.
— Min plikt? upprepade hon, och nu hade rösten fått en hård, metallisk klang. Menar du alltså att jag gifter mig för att bli obetald vårdare åt din mamma? Att jag ska tvätta henne, mata henne med sked och byta hennes blöjor så länge hon lever? Är det den lyckliga familjetillvaro du erbjuder mig?
Erik rynkade pannan. Irritationen drog över hans ansikte som en grimas. Han hade inte räknat med motstånd. I hans värld skulle en kvinna stillsamt ta emot den roll hon blivit tilldelad.
— Varför måste du överdriva allting? Det är ju min mamma. Hon har uppfostrat mig, hon sov inte om nätterna när jag var liten…
— Bespara mig berättelserna om hennes sömnlösa nätter, avbröt Anna skarpt. Jag talar om mitt liv. Om vårt liv, ditt och mitt. Eller blir det inget sådant? Ska allt bara handla om dig och din mamma, medan jag får fungera som servicepersonal och dessutom vara tacksam för äran?
Han gick runt bordet och stödde händerna mot bänkskivan, så att han kunde se ner på henne. Det var hans favoritställning när de bråkade: en hållning som skulle markera övertag.
— Det där kallas familj, sade han sammanbitet. Det kallas respekt för de äldre. I riktiga familjer gör man så. En hustru tar hand om sin man och hans föräldrar. Det är grunden. Min pappa tog hand om sin mamma ända till slutet, och min mamma hjälpte honom. Ingen av dem tyckte att det var något skamligt. Men du… du verkar vara stöpt i en annan form. För dig handlar allt bara om bekvämlighet och nöjen.
Orden var små giftpilar, avsedda att träffa precis där det gjorde ont. Han försökte sticka henne, få henne att känna sig självisk, kall och fel. Men han var för sent ute. Något hade redan satts i rörelse, och inom henne lade sig själen bakom ett tunt men hårt pansar av is.
— Ja, Erik, jag är stöpt i en annan form, svarade hon lugnt och mötte hans blick utan att blinka. I min värld är ett äktenskap ett partnerskap mellan två jämlika människor. Inte ett livslångt slavkontrakt. Jag trodde att jag skulle gifta mig med en man som ville bygga en framtid tillsammans med mig. Nu visar det sig att jag i själva verket sitter på anställningsintervju för en underskötersketjänst. Utan lön.
— Sluta vräka ur dig sådant där nonsens! Han slog handflatan i bordet, inte särskilt hårt, mer som en markering av sin ilska. Du letar bara efter en ursäkt för att slippa undan. Det är väl inte så svårt att åka förbi en timme eller två.
— En timme eller två? Varje dag? Efter jobbet? Och på helgerna också, antar jag? När ska vi leva, Erik? När ska vi vara ett par? Eller är det så våra kvällar ska se ut framöver: du i soffan framför tv:n, och jag ringer och rapporterar om jag har bytt blöja på Maria?
Hon sade det med en sådan iskall, vass sarkasm att han för ett ögonblick inte fick fram ett ord. Han bara stirrade på henne, och i hans blick syntes äkta förvirring. Han förstod verkligen inte vad problemet var. I hans inre ordning var allt självklart och logiskt. Han var mannen. Hon var hans kvinna. Hans mamma var en del av honom. Alltså skulle hans kvinna ta hand om den delen av honom. Enklare kunde det inte bli.
— Jag trodde att du älskade mig, fick han till slut ur sig, och tog till det sista, billigaste argumentet han hade kvar.
Anna skakade långsamt på huvudet.
— Det trodde jag också. Men i dag har jag förstått att det inte är kärlek du letar efter. Du söker bekvämlighet. Ett gratis tillägg till ditt redan behagliga liv. Och kärlek, som du ser det, betyder att jag tyst går med på allt du bestämmer. Men vet du, älskling? Det där är inte kärlek. Det är ren konsumtion av en annan människa.
Ordet träffade honom som en örfil. Erik ryckte tillbaka, som om slaget hade varit verkligt.