Hans ansikte drogs ihop i en grimas. Erik var inte van vid att Anna, hans stillsamma och medgörliga Anna, talade till honom på det sättet. Än mindre var han van vid hennes blick — sval, prövande, nästan som om hon vägde honom på en osynlig våg och fann resultatet djupt otillfredsställande. För ett ögonblick skymtade ren förvirring i hans ögon, men den dränktes genast av en ny våg av sårad stolthet. Han höll på att förlora den här striden, och själva tanken var outhärdlig för honom.
Då bestämde han sig för att ta fram sitt starkaste kort. Det som, enligt honom, aldrig kunde misslyckas.
Utan att säga ett ord drog han demonstrativt upp mobilen ur fickan. Varje rörelse var långsam, övertydlig, nästan scenisk. Han såg inte på Anna, men han kände hennes blick mot sig, och just det gav honom nytt mod. I kontaktlistan letade han upp ”Mamma”, tryckte på ring och slog genast på högtalaren. Det var ett sista desperat drag, ett försök att spela på hennes samvete, på den där mjukhet han ansåg att en kvinna borde ha.
— Ja, min son? hördes Marias tunna, darrande röst ur högtalaren.
Rösten lät svag, som om den trängde fram genom flera lager bomull. En sjuk människas röst. En ensam människas röst.
Erik kastade en snabb, triumferande blick mot Anna. Som om han sa: hör du nu? Lyssna och skäms.
— Hej, mamma. Hur är det med dig? Jag ville bara höra hur du mår, sa han.
Hans egen röst förändrades på ett ögonblick. All hårdhet, all metallisk skärpa var borta. Nu var den mjuk, sammetslen, fylld av öm sonlig omsorg. Det var ett motbjudande skådespel, så falskt att Anna såg igenom det med skrämmande klarhet.
— Åh, Erik… Hur ska det vara… Jag ligger här. Det snurrar i huvudet i dag. Jag väntade på Anna, hon lovade ju att komma förbi. Kommer hon inte? Har det hänt något?
Varenda ord från Maria bar på gammal oro och sårad ensamhet. Hon anklagade ingen rakt ut, men hennes ton målade upp övergivenheten tydligare än någon anklagelse hade kunnat göra.
— Nej, mamma, hon kommer inte. Hon har… jobb, sa Erik och gjorde en betydelsefull paus, som om det enkla ordet rymde en hel domstolsförhandling. — Väldigt mycket jobb. Viktiga saker.
Anna stod lutad mot det kalla kylskåpet och teg. Hon rörde sig inte. Hon andades knappt. Hon lyssnade på samtalet och kände hur den sista lilla värmen inom henne, den som ännu funnits kvar för mannen två steg bort, frös till is.
Han grälade inte bara med henne. Han använde sin sjuka mamma som en murbräcka, kallt och cyniskt, för att slå sönder Annas vilja. Han hade förvandlat Marias rädsla, hennes ensamhet och hennes ålderdomliga hjälplöshet till ett vapen riktat mot kvinnan han påstod sig älska. Det var inte längre bara lågt. Det var något värre. Något oåterkalleligt.
— Har du ätit något då? fortsatte Erik sin föreställning. — Du måste äta, mamma. Du vet ju att du inte får gå hungrig.
— Vad ska jag äta ensam för… Jag har ingen aptit alls. Det är väl blodtrycket igen. Jag tog en tablett och ligger här och stirrar upp i taket. Det var bra att du ringde, min son. Annars blir det så förfärligt tomt…
Han lät orden hänga kvar i luften, länge nog för att de skulle hinna sjunka in och, hoppades han, förgifta Annas samvete. Med blicken fäst på henne dolde han inte längre sin känsla av övertag. Hans ögon sa: nå? Hur känns det nu? Förstår du vilken hjärtlös människa du är?
Men där misstog han sig.
Han hade väntat sig tårar, ånger, kanske en skamsen darrning kring hennes mun. I stället möttes han av ett ansikte som tycktes hugget i is. Hennes ögon, som förut hade varit levande och varma, hade blivit till två mörka, ogenomträngliga kristaller. Där fanns ingen vrede. Ingen sårad stolthet. Inte ens förakt. Bara tomhet.
En tomhet där kärleken hade funnits för bara en stund sedan.
Anna såg inte längre på honom som på en människa hon en gång hållit om. Hon såg rakt igenom honom, in i den fula kärnan av det han just hade gjort. Och i samma stund förstod hon det helt: detta handlade inte om hans mamma. Det hade aldrig bara handlat om Maria.
Det handlade om Erik.
Om den där ruttna, själviska synen på andra människor, där var och en reducerades till en resurs. Hans mamma var en funktion. Anna var en funktion. Alla omkring honom var redskap som skulle ordna hans bekvämlighet, hans lugn, hans välbefinnande.
— Okej, mamma, vila nu, sa Erik och avrundade samtalet. — Vi ska… lösa det här. Jag pratar med henne. Allt blir bra.
Han avslutade samtalet och lade ifrån sig mobilen med en belåten min. I hans värld var draget fullbordat, partiet avgjort. Nu återstod bara hennes kapitulation. Han väntade på att Anna skulle komma fram, lägga armarna om honom och säga att han hade haft rätt hela tiden.
Han väntade förgäves.
Tystnaden efter samtalet lade sig tungt över köket. Den ringde inte i öronen, den pressade inte mot bröstet. Den bara fanns där, kompakt och främmande, som ett nytt osynligt föremål mitt i rummet. Erik sköt mobilen ifrån sig på bordsskivan.