I hennes inre for tankefragmenten förbi som skärvor av något som nyss hade varit helt: den vita klänningen de stått och valt ut veckan innan, deras löjliga små gräl om vart bröllopsresan skulle gå, Lars leende när han lovat att bära henne genom livet. Men över allt det ljusa lade sig nu en annan bild, obarmhärtigt skarp och ful i sin verklighet. Hon såg sig själv komma hem utmattad efter arbetsdagen, men inte till deras lägenhet, utan till hans mammas kvava bostad, där luften luktade medicin, instängdhet och ålderdom. Hon såg sina egna händer byta blöjor. Kände redan den molande värken i ryggen av att lyfta, vända och stötta en främmande, hjälplös kropp. Och i den bilden fanns inte Lars vid hennes sida. Han befann sig någon annanstans, tryggt installerad i deras mysiga hem, väntande på middag, fullständigt övertygad om att hans kvinna gjorde ”sin plikt”.
Anna drog på munnen i något som liknade ett leende, men det fanns inte minsta spår av glädje i det. Det lät snarare som när en sträng brister.
— Min plikt? upprepade hon, och nu hade rösten fått en hård klang, nästan metallisk. — Så enligt dig gifter jag mig alltså för att bli oavlönad vårdare åt din mamma? För att tvätta henne, mata henne med sked och byta blöjor på henne tills hon dör? Är det den lyckliga familjetillvaron du erbjuder mig?
Lars rynkade pannan. Irritationen drog över ansiktet på honom som en ful grimas. Han hade inte räknat med motstånd, inte från henne. I hans föreställningsvärld var kvinnans uppgift att stillsamt acceptera den plats hon tilldelades.
— Men varför måste du vrida allt till det värsta? Det handlar om min mamma. Hon har uppfostrat mig, hon låg vaken nätterna igenom när jag var liten…
— Bespara mig berättelserna om hennes sömnlösa nätter, avbröt Anna skarpt. — Jag pratar om mitt liv. Om vårt liv, ditt och mitt. Eller finns det inget sådant? Ska det bara finnas du och din mamma, medan jag fungerar som någon sorts servicepersonal som dessutom förväntas vara tacksam för äran?
Han gick runt bordet och lutade sig mot köksbänken, med blicken riktad ner mot henne. Det var hans vanliga position när de grälade: högre upp, bredare, säkrare. En pose som skulle tala om vem som bestämde.
— Det där kallas familj, sa han stelt. — Det kallas respekt för de äldre. I normala familjer gör man så. En hustru tar hand om sin man och hans föräldrar. Det är grunden. Min pappa skötte sin mamma ända till slutet, och min mamma hjälpte honom. Ingen av dem tyckte att det var något skamligt. Men du… du verkar vara gjord av ett annat material. För dig handlar allt bara om bekvämlighet och nöjen.
Orden träffade henne som små giftiga pilar. Han försökte få henne att känna sig kall, självisk, fel. Men han var för sent ute. Något hade redan satts i rörelse inom henne, och runt hennes själ lade sig ett skikt av is, hårt och skyddande.
— Ja, Lars, jag är nog gjord av ett annat material, svarade hon lugnt och höll kvar hans blick. — Jag kommer från en värld där äktenskap betyder att två jämlika människor bygger något tillsammans. Inte att den ena skriver under ett livslångt kontrakt på tjänstgöring. Jag trodde att jag skulle gifta mig med en man som ville skapa en framtid med mig. Nu visar det sig att jag i själva verket sitter på en anställningsintervju som undersköterska. Fast utan lön.
— Sluta med det där tramset! fräste han och slog handflatan i bordet, inte särskilt hårt, mer som en markering av att han var arg. — Du letar bara efter en ursäkt för att smita undan. Det är inte så märkvärdigt att svänga förbi en timme eller två.
— En timme eller två? Varje dag? Efter jobbet? Och på helgerna också, antar jag? När ska vi leva, Lars? När ska vi vara tillsammans? Eller är det så våra kvällar ska se ut framöver: du i soffan framför tv:n, medan jag ringer och rapporterar om jag har bytt blöja på Maria?
Hon uttalade det med en sådan iskall, vass sarkasm att han för ett ögonblick inte fick fram ett ord. Han bara stirrade på henne, och i blicken fanns en uppriktig förvirring. Han förstod faktiskt inte vad hon protesterade mot. I hans sätt att se på världen var allt enkelt och logiskt. Han var mannen. Hon var hans kvinna. Hans mamma var en del av honom. Alltså skulle hans kvinna ta hand om den delen av honom. Lika självklart som att två plus två blev fyra.
— Jag trodde att du älskade mig, pressade han till slut fram, och tog till det sista och billigaste vapnet han hade.
Anna skakade långsamt på huvudet.
— Det trodde jag också, sa hon. — Men i dag har jag förstått att det inte är kärlek du söker. Du letar efter bekvämlighet. Efter en gratis förmån som kan läggas ovanpå ditt redan bekväma liv. Och kärlek, så som du verkar förstå den, betyder att jag tiger och går med på allt du beordrar mig att göra. Men vet du vad, älskling? Det är inte kärlek. Det är att förbruka en annan människa.
Det sista uttrycket träffade honom som en örfil. Lars ryckte till och drog sig undan från köksbänken.