Hans ansikte drog ihop sig i en ful grimas. Lars var inte van vid att Anna, hans stillsamma och medgörliga Anna, tilltalade honom på det sättet. Än mindre var han beredd på den blicken hon gav honom nu: sval, prövande, nästan som om hon höll honom i handen och vägde honom mot något osynligt mått — och fann honom bedrövligt lätt.
För ett ögonblick fladdrade osäkerheten till i hans ögon. Men den hann knappt synas innan den dränktes av en ny våg av sårad stolthet. Han höll på att förlora. Och själva tanken på det var outhärdlig för honom.
Då bestämde han sig för att ta fram sitt starkaste kort. Det som, enligt honom, inte kunde misslyckas.
Utan att säga ett ord stack han demonstrativt ner handen i fickan och tog fram mobilen. Varje rörelse var långsam, nästan scenisk, som om han stod på en teater och visste att publiken följde varje gest. Han såg inte på Anna, men han kände hennes blick mot sig, och det gav honom mod. Med tummen bläddrade han fram kontakten ”Mamma” och tryckte på ring. Direkt slog han på högtalaren.
Det var ett sista desperat drag. Ett försök att spela ut hennes samvete, att trycka på det han uppfattade som hennes kvinnliga vekhet.
— Ja, älskade pojken? hördes Marias röst ur högtalaren.
Den var tunn och darrig, som om den kom genom flera lager bomull. En röst från en sjuk människa. En ensam människa.
Lars kastade en snabb blick mot Anna, och i den låg redan en triumf han inte ens försökte dölja. Så där, tycktes den säga. Lyssna nu. Lyssna och skäms.
— Hej, mamma. Hur är det med dig? Jag ville bara höra hur du mår, sa han.
Hans röst förändrades på ett ögonblick. All hårdhet, all kyla som nyss hade funnits där var borta. Nu blev den mjuk, len, nästan sammetsaktig, fylld av öm sonlig omsorg. Det var ett vidrigt litet skådespel, och Anna såg det med en klarhet som nästan skrämde henne.
— Åh, Lars… Hur det är? Jag ligger här bara. Det snurrar i huvudet i dag. Jag väntade på Anna, hon hade ju sagt att hon skulle titta förbi. Kommer hon inte? Har det hänt något?
Varenda ord var indränkt i ålderdomlig oro och besvikelse. Maria anklagade inte rakt ut, men hennes ton målade upp en bild av övergivenhet mycket tydligare än något klagomål hade kunnat göra.
— Nej, mamma, hon kommer inte, sa Lars och drog ut på orden. — Hon har… arbete.
Han lade in en tung paus efter det enkla ordet, som om det bar på ett helt åtal.
— Väldigt mycket arbete. Viktiga saker.
Anna stod lutad mot det kalla kylskåpet och teg. Hon rörde sig inte. Hon andades knappt. Hon lyssnade på samtalet och kände hur den sista resten av värme för mannen framför henne frös till is någonstans djupt inom henne.
Han grälade inte bara med henne längre. Han använde sin sjuka mor med iskall beräkning, som en murbräcka mot Annas vilja. Marias rädsla, hennes ensamhet, hennes sköra behov av närhet — allt det hade han förvandlat till ett vapen och riktat mot kvinnan han påstod sig älska.
Det gick över en gräns. Det var inte bara fult. Det var lågt.
— Har du ätit något då? fortsatte Lars sitt framträdande. — Du måste äta, mamma. Du vet ju att du inte får gå utan mat.
— Vad ska jag äta ensam för… Jag har ingen aptit alls. Det är väl blodtrycket igen. Jag tog en tablett och ligger här och stirrar upp i taket. Det var bra att du ringde, min pojke. Annars blir det så förfärligt tomt…
Han lät orden hänga kvar i köket. Lät dem sjunka in, lät dem breda ut sig, som om de skulle sugas upp av Annas samvete. Själv såg han på henne med dåligt dold överlägsenhet.
Hans blick sa allt: Nå? Känns det nu? Förstår du äntligen vilken hjärtlös människa du är?
Men han hade räknat fel.
Han hade väntat sig tårar. Ånger. Skam. Kanske att hennes axlar skulle sjunka, att hon skulle ta ett steg fram, ge efter.
I stället möttes han av ett ansikte som blivit till is.
De ögon som nyss varit levande, sårade och varma hade förvandlats till två mörka, ogenomträngliga kristaller. Där fanns inte ens ilska längre. Inte förtvivlan. Inte förolämpning.
Bara tomhet.
En tomhet på den plats där det för mindre än en timme sedan fortfarande hade funnits kärlek.
Anna såg inte längre på honom som på sin man. Hon såg rakt igenom honom, rakt in i den fula kärnan i det han just hade gjort. Och i samma stund förstod hon något slutgiltigt: det här handlade inte om hans mamma. Det hade aldrig egentligen handlat om Maria.
Det handlade om Lars.
Om hans ruttna, förbrukande sätt att se på människor. För honom var ingen människa en människa fullt ut. Alla var funktioner. Resurser. Redskap som skulle användas för att hans eget liv skulle flyta utan motstånd.
Hans mor. Hans fru. Alla.
— Okej, mamma, vila nu, sa Lars till sist och började runda av samtalet. — Vi ska… reda ut det här. Jag pratar med henne. Allt blir bra.
Han avslutade samtalet och lade mobilen på bordet med en nöjdhet som nästan glänste om honom. I hans värld var partiet avgjort. Han hade gjort sitt drag, ställt henne schack matt, och nu återstod bara hennes kapitulation.
Han väntade på att hon skulle ge upp. Väntade på att hon skulle komma fram till honom, lägga armarna om honom och säga att han hade haft rätt hela tiden.
Han väntade förgäves.
Tystnaden som följde efter samtalet var tjock och tung. Den ringde inte i öronen, den pressade inte mot väggarna. Den bara fanns där — som ett nytt, osynligt föremål mitt i köket.