— Maria, läs upp koden till din bankapp. Jag tänkte lägga in den på min surfplatta nu, så att vi äntligen kan få ordning på en gemensam hushållskassa.
Maria blev stående mitt i rörelsen med kaffekannan i handen. Det nybryggda morgonkaffet spred sin fylliga doft genom köket och blandade sig med lukten av varma frallor från bageriet nere på hörnet. Vid det stora matbordet, som tog upp nästan halva det ljusa köket med de höga fönstren, satt hennes svärmor, Kristina. Hon bar en sidenmorgonrock, håret låg perfekt fönat kring ansiktet och framför henne låg en sprillans ny surfplatta — inköpt, vilket Maria mycket väl mindes, med Marias kreditkort förra julen.
På andra sidan bordet satt Marias man, Erik. Han bredde långsamt smör på en frasig kringla och låtsades vara djupt försjunken i något på mobilen.
— Kristina, jag kanske inte har vaknat ordentligt än, sa Maria och ställde försiktigt ner kaffekannan på underlägget av trä. — Men varför skulle du behöva komma åt mitt privata bankkonto?
— Men lilla Maria, vad är det här för barnsligheter? Kristina log med en nedlåtande mildhet och den breda guldlänken runt handleden blänkte till. — Erik berättade för mig i går att ni inte har någon som helst känsla för ekonomi. Ena dagen kommer det en jättelik efterdebitering för el och värme, nästa dag har bilförsäkringen blivit dyrare. Jag har ändå trettio års erfarenhet från planeringsavdelningen bakom mig. Jag kan effektivisera era flöden. Betala försäkringar, sköta hyran, föra över lite till Lars när hans olika startupidéer går på knäna. I en familj måste det finnas en kassör! Det vet man ju. Som man säger: den som håller i plånboken håller ordning på kollektivet.
— Till Lars? Din yngre son? Med pengar från min lön? Maria vände blicken mot sin man. — Erik, har du ingenting att säga om det här?
Erik drog en teatralisk suck, lade ifrån sig smörkniven och masserade näsroten som om han var en utmattad vuxen bland hopplöst oförståndiga barn. Vid fyrtiofem hade han fortfarande lyckats behålla bilden av en bohemisk intellektuell: lätt skäggstubb, dyra hornbågade glasögon och en mjuk tröja i kashmir.
— Maria, snälla, börja inte nu. Mamma har faktiskt en poäng. Du jobbar jämt, du är ute på dina projekt från morgon till kväll, ritar parker, rabatter och gångstråk. Du har helt enkelt inte tid att hålla koll på saldot. Här dras en prenumeration, där försvinner en avgift, och så rinner pengarna iväg utan att man märker det. I går kom omräkningen för värme och varmvatten — nästan tolv tusen kronor extra! Mamma erbjuder sig bara att ta hand om administrationen. Hon kan ge oss varsin summa till fickpengar. Det är ju praktiskt.
— Den där omräkningen kom, Erik, sade Maria med en röst som blivit oroväckande låg, — därför att din mamma bor hos oss tre månader om året, vrider upp elementen på max och samtidigt öppnar fönstren på vid gavel eftersom hon tycker att det är ”kvavt”. Och mina pengar rinner inte någonstans. Jag är landskapsarkitekt. Jag planerar stadsparker och privata trädgårdar. Jag har en mycket bra lön och jag vet exakt vart varenda krona tar vägen.
— Så småaktig du låter, sa Kristina och knep ihop läpparna. — Allting ska räknas i kronor och ören hos dig. Till och med lite värme åt din egen svärmor är tydligen för mycket begärt. Erik är en skapande människa, en kreativ producent. Han ska tänka på större saker än fakturor och autogiron.
— En kreativ producent som under de senaste två åren inte har producerat något mer framgångsrikt än en klubbkväll på en lokal bar, och den gick med brakförlust, svarade Maria innan hon hann hejda sig. — Nej, Kristina. Min kod stannar hos mig. Och om du är så sugen på att förvalta pengar föreslår jag att du skaffar ett arbete.
Hon vände sig om, tog väskan med datorn och gick ut ur lägenheten. Den tunga ekdörren stängde hon lugnt och prydligt bakom sig.
På jobbet lyckades Maria inte samla tankarna under hela dagen. Framför henne låg skalenliga ritningar över den nya botaniska trädgården, och på skärmen lyste kalkyler över kostnaden för ovanliga växter från olika plantskolor. Ändå drogs hennes tankar gång på gång tillbaka till morgonens scen i köket.
Hon var fyrtiotvå år gammal. När hon gifte sig med Erik åtta år tidigare hade han framstått som en levande fest, en människa som sprutade ur sig briljanta idéer. De första åren hade de faktiskt haft roligt. Det hade varit middagar, spontana utflykter, vänner, skratt och en känsla av att allt ännu låg framför dem. Men långsamt tog feststämningen slut och vardagen visade sig från sin betydligt hårdare sida. Det blev tydligt att Erik saknade förmågan att tjäna pengar regelbundet. Hans eventbyrå existerade mest som en snygg logotyp, några visitkort och tomma presentationer.
Hela det ekonomiska ansvaret hamnade till slut på Marias axlar. Det var hon som betalade den dyra hyran för deras fyrarummare i ett attraktivt område — tjugofem tusen kronor i varmhyra varje månad.