Det var också Maria som stod för matkassarna, räkningarna och leasingen på den fabriksnya Audin som Erik körde omkring i. Varje gång hon antydde att bilen var onödigt dyr fick hon samma svar:
— Maria, hur skulle det se ut om jag dök upp hos investerare i någon gammal skruttbil? Det handlar om image.
Men bilen var ändå inte det värsta.
Det verkliga problemet var Eriks familj. Hans mamma, Kristina, och hans trettioåttaårige bror Lars, som fortfarande ”försökte hitta sin väg i livet”. Lars lyckades aldrig behålla ett arbete längre än provanställningen. Han lånade pengar med orden ”bara till fredag” och betalade sedan aldrig tillbaka en krona.
Maria bet ihop. Hon hade vuxit upp i ett hem där skilsmässa sågs som ett totalt misslyckande, nästan som en personlig katastrof. Dessutom ville hon på riktigt tro att alla äktenskap gick igenom svåra perioder.
För att åtminstone skapa någon sorts trygghet inför framtiden hade hon tre år tidigare öppnat ett sparkonto. Hon och Erik hade kommit överens om att hon varje månad skulle föra över femton tusen kronor från sina bonusar. Pengarna skulle bli kontantinsatsen till ett eget hus. Erik hade högtidligt lovat att han också skulle sätta in pengar där när hans ”arvoden” började komma in. Båda hade tillgång till kontot.
Kanske hade hon varit för hård mot dem den där morgonen, tänkte Maria och masserade sina trötta ögonlock. Kristina var trots allt bara av den gamla sorten. En kvinna som ville känna sig behövd.
Hon bestämde sig för att köpa en fin tårta på vägen hem den kvällen. Sedan skulle de sätta sig ner och prata lugnt.
Men livet hade andra planer.
På torsdagen arbetade Maria hemifrån. Ett möte med en entreprenör hade blivit inställt, och hon satt vid köksön med ritningar och gjorde justeringar i ett projekt för ett automatiskt bevattningssystem. Erik hade åkt in till centrum på en ”viktig affärslunch”, medan Kristina hade gett sig av till köpcentrumet. Naturligtvis med sonens kreditkort i väskan — ett kort som i praktiken fylldes på av Maria.
Eriks surfplatta låg på soffan. Samma surfplatta som Kristina tidigare hade velat installera bankappen på.
Plötsligt tändes skärmen. Ett kort pling hördes. Sedan ett till. Och ytterligare ett.
Maria reste sig för att hämta vatten och kastade av en slump en blick mot soffan. Meddelandena kom in i en familjechatt. Eftersom plattan inte var låst syntes texten direkt på skärmen.
Lars: Mamma, hur går det? Mäklaren ringde nyss. Han kräver att kontraktet skrivs på i dag. Depositionen och första hyran måste betalas före kvällen.
Kristina: Lars, stressa inte upp dig. Erik har lovat att ta fram summan i dag.
Lars: Och hans bulldozer till fru märker inget? Hon skulle ju strypa någon för en enda krona.
Kristina: Vad ska hon göra åt saken? Hon är en arbetshäst. Erik sa att han för över pengarna från deras sparkonto. Sedan säger han väl att han investerat i aktier eller hittar på något annat. Hon begriper ändå ingenting om ekonomi. Hon kan bara plantera sina buskar.
Något inuti Maria brast. Det var som om en tunn glassträng inom henne gick av och föll ner i ett mörkt schakt med ett svagt klingande ljud.
Hon torkade långsamt händerna på kökshandduken, gick fram till soffan och tog upp surfplattan. Fingrarna var iskalla.
Hon öppnade konversationen.
Det var en chatt för tre personer: Erik, Lars och Kristina. Maria fanns inte med.
Hon började bläddra uppåt. Månad efter månad rullade förbi på skärmen. För varje meddelande som dök upp föll ännu ett lager av den dimma som hade legat över hennes blick i åtta år.
Det fanns ingen kontantinsats. Det fanns inget gemensamt hus som väntade på dem i framtiden.
Sparkontot, dit Maria samvetsgrant hade fört över sina surt förvärvade femton tusen kronor varje månad, hade tömts systematiskt av Erik. Pengarna hade gått till Lars skulder, till Kristinas dyra semesterresor och till nya exklusiva klockor åt Erik.
Och nu höll Erik, Lars och Kristina alltså på att använda hennes pengar för att betala deposition, mäklararvode och hyra för en lyxig trerummare mitt i centrum åt Lars.
Erik, meddelande från tisdagen: Mamma, jag ska försöka få ur Maria pinkoden till hennes huvudapp. Då kan jag lägga upp en direkt autogirobetalning för Lars lägenhet. Hon kommer inte ens se det på kontoutdraget, hon kollar dem aldrig. Jag säger att det är en ny sjukförsäkring.
Maria lade ifrån sig surfplattan.
Hon skakade inte. Hon grät inte. I stället blev allt inom henne märkligt stilla. Tankarna klarnade med en nästan obehaglig skärpa. Samma sorts klarhet brukade komma över henne när hon upptäckte ett allvarligt fel i geodetiska beräkningar och exakt förstod hur marknivåerna måste korrigeras för att rädda ett helt projekt.
Hon gick in i arbetsrummet, öppnade sin laptop och loggade in på banken. Därefter klickade hon sig fram till sparkontot.
Saldot var 3 400 kronor.
Av de nästan 540 000 kronor som hon själv hade satt in under tre år fanns i princip ingenting kvar. I transaktionshistoriken låg överföringarna som ett långt pärlband av bevis: ”Till Lars levnadskostnader”, ”Avbetalning Lars lån”, ”Mamma resa”, ”Betalning till mäklare”.
Med en kirurgs kyliga precision laddade Maria ner samtliga kontoutdrag som PDF-filer och skrev ut dem.