Hon nöjde sig inte med kontoutdragen. Därefter tog hon Eriks surfplatta, fotograferade skärmen och dokumenterade hela familjechatten, rad för rad. Även de bilderna skrev hon ut.
När allt låg i ordning ringde hon sin advokat.
— Elisabeth Lindberg? God dag, det är Maria. Jag behöver en akut rådgivning om skilsmässa och om pengar som har förts bort från gemensamma tillgångar utan mitt samtycke. Ja, jag har samtliga kontoutdrag. Jag kan vara hos er om en timme.
På söndagen bestämde sig Kristina för att visa upp det hon själv kallade ”den äldre generationens klokhet”. Hon ställde sig i köket och lagade en enorm gryta gulasch till lunch. Doften av kött, paprika och kryddor hann knappt sprida sig genom lägenheten förrän Lars dök upp.
De dukade i vardagsrummet. Erik var på strålande humör och fyllde allas glas med ett dyrt rödvin — naturligtvis ur det förråd som Maria hade köpt inför julen.
— Nå, för familjen! utropade han och höjde sitt glas. — Det viktigaste är att vi håller ihop.
Maria rörde inte sitt vin. Hon satt rak i ryggen, nästan orörlig, klädd i en mörk, stram polotröja. Intill hennes tallrik låg en tjock pappmapp med gummiband runt.
— Kristina, sade hon plötsligt, med en klar röst som skar rakt igenom den hemtrevliga stämningen. — Häromdagen ville ni ju få tillgång till min bankapp. Jag har tänkt på saken, och jag har kommit fram till att ni hade rätt. Ekonomin behöver vara helt öppen.
Erik log belåtet och blinkade åt sin bror. Kristinas ansikte sprack upp i ett segervisst leende.
— Där ser man! Jag sa ju att förnuftet skulle segra till slut. Det tog sin tid, men bättre sent än aldrig. Nå, ge mig telefonen då.
— Min telefon får ni inte, svarade Maria och lade handen ovanpå mappen. Med en lugn rörelse knäppte hon upp gummibanden. — Jag har förberett något betydligt bättre. En komplett ekonomisk redovisning för de senaste tre åren. Utskriven på papper. Med varje utgiftspost specificerad, precis som ni tycker om.
Hon drog fram en bunt häftade blad ur mappen och placerade dem mitt på bordet, alldeles bredvid den rykande grytan.
Lars sträckte sig nonchalant efter papperen, vände på första sidan — och satte vinet i halsen. Ögonen blev stora. Överst på arket fanns ett färgutskrift av deras hemliga chatt: ”Erik: Mamma, jag ska försöka få ur Maria pinkoden…”
Erik slet åt sig bunten från Lars. På ett ögonblick förlorade hans ansikte all färg och blev grått som våt cement. Han bläddrade frenetiskt mellan sidorna: utdrag från sparkontot, där varje bortförd summa var markerad med Marias gula överstrykningspenna.
— Maria… vad är det här? kraxade han och sköt stolen bakåt. — Har du snokat i min surfplatta? Det där är ett intrång i mitt privatliv!
— Ditt privatliv, Erik, upphörde i samma stund som du började stjäla mina pengar, sade Maria med is i rösten. — Femhundratrettiosex tusen kronor. Så mycket har du tagit från vårt så kallade sparkonto till huset för att försörja din omogna bror och bekosta din mors nycker.
Kristinas kinder flammade upp i röda fläckar. Hon pressade handen mot bröstet och spelade upp en nära förestående hjärtattack.
— Hur vågar du! skrek hon gällt, nu helt utan sina väl inövade visdomsord. — Det är min sons pengar! Han har rätt att bestämma över familjens ekonomi! Lars var i knipa, vi var tvungna att hjälpa honom! Du är en känslokall, hjärtlös häxa! Dina förbaskade buskar betyder mer för dig än levande människor!
— Skrik inte, Kristina. Vi bor faktiskt i ett respektabelt hus, grannarna kan ringa polisen, sade Maria utan att höja rösten, vilket bara gjorde dem ännu mer rasande. — Er son har inte tjänat en enda krona av de där pengarna. Det är jag som försörjer honom. Det är jag som betalar den här lägenheten. Det är jag som betalar bilen han kör omkring i. Och bakom min rygg kallar ni mig för en arbetshäst och diskuterar hur Lars hyra ska kunna dras automatiskt från mitt lönekonto.
— Maria, lyssna på mig, låt oss prata om det här i lugn och ro, försökte Erik och bytte till den mjuka, övertalande ton han brukade använda på kunder. Han sträckte händerna mot henne. — Jag gjorde fel, ja. Jag ville bara hjälpa de mina. Jag betalar tillbaka allt! Jag ska hitta ett riktigt jobb, jag lovar. Vi är ju en familj. Vi har levt tillsammans i så många år.
— Din familj, Erik, sitter till höger och vänster om dig just nu. För er har jag aldrig varit något annat än en bankomat. Maria reste sig från bordet. — I fredags skickade min advokat in skilsmässohandlingarna till tingsrätten. Dessutom har hon lämnat in ett formellt krav på återbetalning av de pengar som förts bort utan mitt godkännande. All bevisning, inklusive er chatt, finns redan bifogad.
— De där pengarna kommer du aldrig att få tillbaka genom någon domstol! fräste Lars med hat i blicken. — Det var ett gemensamt konto!
— Min advokat gör en annan bedömning, Lars. Men det mest intressanta är inte ens det.
Maria stack handen i fickan, tog fram nycklarna till Audin och lät dem blänka till i ljuset så att alla vid bordet såg dem.