Sedan lade hon dem lugnt vid bordets kant. Eller rättare sagt: hon lade dit extranycklarna som hon just tagit tillbaka.
— Bilen står på mitt leasingavtal, sa Maria med jämn röst. — Från och med i morgon säger jag upp avtalet och lämnar tillbaka Audin till bilfirman. Och när det gäller den här lägenheten…
Hon vände blicken mot Erik, som nu hade blivit märkbart blek.
— Hyreskontraktet är också tecknat i mitt namn. I går skickade jag en formell uppsägning till hyresvärden. Enligt avtalet har ni tre månader på er att flytta ut. Men jag tänker inte tillbringa en enda dag till under samma tak som er. Jag har redan hyrt en mindre, ljus och trivsam tvåa nära parken. Flyttfirman kommer i morgon bitti för att hämta mina personliga saker och de möbler som är mina.
— Flytta ut?! skrek Kristina och tog sig dramatiskt om huvudet. — Vart ska vi ta vägen? Lars fick ju inte den där lägenheten, mäklaren vägrade skriva kontrakt eftersom vi inte kunde lägga depositionen! Erik, gör något! Säg åt den där galningen att vi inte tänker gå någonstans!
Maria kastade en snabb blick på klockan.
— Ni får stanna här tills den månad jag redan har betalat är slut. Det innebär ungefär två veckor till. Därefter får ni själva stå för hyran på tjugoåtta tusen kronor i månaden. Med tanke på att Eriks kreditvärdighet är förstörd och att Lars inte har någon officiell inkomst, kan jag bara önska er lycka till på dagens bostadsmarknad.
Hon vände sig om och gick mot sovrumsdörren.
— Det här kommer du att ångra! vrålade Erik efter henne och slog näven i bordet så hårt att glasen skallrade. — Du blir ensam med dina ritningar! Ingen vill ha en åldrande kvinna med ett sådant humör!
Maria stannade upp ett ögonblick. Sedan såg hon tillbaka på honom och log — varmt, lugnt och fullständigt uppriktigt.
— Vet du, Erik… Jag är hellre ensam med mina ritningar än släpar runt på en kärra med tre clowner i. Smaklig måltid. Gulaschen verkar kallna.
Septembersolen föll mjukt över de nyanlagda gångarna i stadens botaniska trädgård. Maria stod mitt i den japanskinspirerade delen och granskade de nyplanterade prydnadslönnarna, vars mörkröda blad lyste mot gruset. Hon bar slitstark arbetsjacka, jeans och vattentäta kängor.
Hon såg ut som om tio år hade lyfts från hennes ansikte. Den där ständiga tröttheten i blicken var borta, ryggen var rakare och axlarna inte längre spända. Livet i hennes nya, ljusa tvårumslägenhet hade blivit stillsammare än hon vågat hoppas på. Ingen vred längre upp elementen till max. Ingen bad henne föra över pengar till oklara affärsidéer. Ingen stod bakom hennes rygg och försökte övervaka hennes bankappar.
Pengarna som tidigare försvunnit in i andras behov räckte nu till sådant hon själv behövde. Hon hade kunnat anställa en assistent på byrån och dessutom äntligen ta semester i Italien — ensam, utan suckar om att hotellen var för dyra och utan gnäll över varje restaurangnota.
Skilsmässan var nästan avslutad. Elisabeth Lindberg hade visat sig vara en jurist av det ovanligt hårdföra slaget. Hon hade inte bara lyckats få igenom en bodelning där Eriks bevisade förskingring av gemensamma medel vägdes in, utan även pressat honom att skriva under en skuldförbindelse. Alternativet hade varit betydligt värre för honom: en anmälan om bedrägeri.
För Erik blev tillvaron allt annat än bekväm. När hyran för den dyra lägenheten inte längre kunde betalas tvingades han, Lars och Kristina flytta till en pytteliten trea längst ute i stadens utkant, i ett slitet miljonprogramsområde där hissen hade varit trasig i åratal. För att kunna betala av skulden till Maria fick Erik svälja sin stolthet och ta jobb som säljare på ett callcenter, med obekväma skift och ständig press på resultat.
Lars hankade sig fortfarande fram på tillfälliga jobb och lösa uppdrag. Kristina hade inte förändrats nämnvärt, men hennes raseri hade fått nya mottagare. Nu var det inte längre svärdottern hon skällde på, utan sönerna. Hon anklagade dem dagligen för att ha kastat bort sina liv och dragit henne med sig i fallet.
Det vibrerade kort i Marias ficka. Hon drog av sig ena trädgårdshandsken och tog upp mobilen. På skärmen syntes ett nytt meddelande från Erik. Under det senaste halvåret hade han skrivit med jämna mellanrum. Tonen hade vandrat från hot, via förolämpningar, till självömkan och vädjanden.
”Maria, hej. Mamma ligger på sjukhus, blodtrycket. Lars har blivit av med jobbet igen. Jag orkar inte mer. Jag har förstått hur fel jag hade. Du var det bästa som någonsin hänt mig. Snälla, kan vi ses och ta en kaffe? Jag saknar dig. Förlåt mig.”
Maria stod kvar med telefonen i handen och läste orden utan att blinka. Förr hade ett sådant meddelande träffat henne rakt i skuldkänslan. Hon hade börjat fundera på hur hon kunde hjälpa, rädda, ordna och ställa allt till rätta. Men nu fanns där bara ett stilla tomrum. Inte kallt, inte bittert — bara avslutat.
Det var som att betrakta en gammal ritning med ett grundläggande konstruktionsfel, ett projekt som för länge sedan hade arkiverats eftersom det aldrig borde byggas.
Hon svarade inte. I stället tryckte hon på ”radera chatt”, blockerade numret för gott och stoppade tillbaka mobilen i fickan.
— Maria! ropade arbetsledaren från gångvägen. — Var vill du att vi placerar stenlyktorna?
— Jag kommer och visar, Anders! svarade hon högt.
Hon drog in ett djupt andetag. Luften doftade av fuktig jord, barr och höst. Maria log mot den milda solen, rätade på sig och gick med säkra steg mot det landskap hon själv hade skapat — exakt avvägt, genomtänkt in i minsta detalj och äntligen hennes eget lyckliga rum.