— Ut ur mitt hem! — skrek svärmodern, fast det var jag som bodde där. Hon hade bara inte räknat med att det till sist skulle bli hon själv som först blev visad på dörren.
Anna stod och vek små babyoveraller när nyckeln plötsligt skrapade i låset. Hjärtat hoppade till. Erik var på jobbet, och extranyckeln hade bara Maria fått ”ifall något skulle hända”. Problemet var att Maria tyckte att något hände varenda vardag.
— Anna! Var håller du hus?
Anna gick ut i hallen och drog nervöst i tröjan, som redan satt spänt över magen. I dörröppningen stod svärmodern med flera påsar från byggvaruhuset i händerna, samtidigt som hon redan höll på att kränga av sig kappan.
— God dag, Maria.
— God dag? Det är snart kväll — muttrade hon och trängde sig vidare in i vardagsrummet. Blicken gled över lägenheten som om hon kommit för att göra en inspektion. — Sitter du hemma hela dagarna nu igen? På min tid arbetade vi ända fram till förlossningen.
Under tre års äktenskap hade Anna lärt sig att det var enklare att tiga och nicka än att säga emot. De bodde ju trots allt inte tillsammans. Vad spelade det för roll vad svärmodern ansåg?
— Jag har köpt färg — meddelade Maria och ställde burkarna på soffan. — Blå. En ordentlig färg, inte den där gula konstigheten ni hittade på.
Anna såg på burkarna. Hon och Erik hade ägnat två veckor åt att välja nyans till barnrummet, pratat, jämfört, föreställt sig hur allt skulle bli.
— Men vi har redan målat där inne…
— Då målar ni om — avbröt Maria tvärt och gick genast mot barnrummet. — En pojke ska ha en pojkfärg, inte något obestämbart trams.
Väl inne i rummet stannade hon mitt på golvet med armarna i kors, som en sträng kontrollant.
— Förfärligt. Spjälsängen får absolut inte stå vid fönstret. Och de där gardinerna med kaniner… Är det här ett barnrum eller ett skämt?
— Vi tycker om det så här…
— Det gör inte jag. Och mitt barnbarn kommer inte heller att göra det. — Maria tog tag i gardintyget med en min av avsmak. — I morgon gör vi om allting.
Anna svarade inte. Som vanligt. Barnet rörde sig i magen, en liten spark inifrån, nästan som om det protesterade mot främlingen som redan bestämde över dess rum.
Erik kom hem sent. Anna satt kvar i köket och väntade på honom, medan färgburkarna stod uppradade på bordet som erövrade troféer.
— Har din mamma varit här?
— Hon kom med färg. Hon tänker måla om barnrummet.
Erik drog handen över näsroten, ett säkert tecken på att samtal om hans mor gjorde honom spänd.
— Det kanske faktiskt blir bättre med blått…
— Men vi valde ju den gula tillsammans.