— Ja, men… — Erik slog ner blicken och såg plötsligt ut som om golvet blivit väldigt intressant. — Hon menar ju bara väl.
— Och jag då?
Orden blev hängande mellan dem. Erik öppnade kylskåpet och började rota där inne, som om svaret låg gömt bakom mjölken.
Nästa dag dök Maria upp igen. Den här gången hade hon en målare med sig, en mager ung kille som redan i hallen såg ut att ångra att han tackat ja till jobbet.
— Det här är Max. Han fixar allt på nolltid, — förklarade Maria och tog kommandot som om lägenheten tillhörde henne. — Börja med taket.
— Maria, kan vi inte vänta lite? Erik har inte ens sett…
— Varför ska vi störa honom med sådant? Karlar begriper ändå ingenting av inredning. — Hon började redan bära ut leksaker och småsaker från rummet. — Det här är kvinnogöra.
Märkligt nog brukade allt genast räknas som mansgöra när det var dags att betala för renoveringen.
Anna drog sig undan till köket. Där satt hon med handen över magen och lyssnade på hur främmande människor gjorde om hennes hem. Pojken där inne rörde sig oroligt, som om även han kände att något höll på att tas ifrån dem.
— Ta ett tjockare lager! Ser du inte att det gula lyser igenom? — ropade Maria inifrån barnrummet.
När kvällen kom var rummet blått. Kallt. Främmande.
— Nå? — Maria betraktade resultatet med belåten min. — Nu syns det i alla fall att det är en pojke som ska växa upp här.
Anna stod i dörröppningen och kände knappt igen rummet hon så varsamt hade ordnat med kärlek bara några dagar tidigare.
En vecka senare kom Maria tillbaka med gardiner. Mörkblå, randiga och tunga.
— Kaninerna passar inte längre. En pojke behöver en mer seriös miljö.
Utan att fråga började hon haka loss de gamla gardinerna. Just de gardiner som Anna och Erik hade köpt tillsammans den där lyckliga dagen då de fått veta att de väntade barn.
— Men de är ju nya…
— Nytt betyder inte att det är rätt.
Då brast något inom Anna. Inte högt, inte dramatiskt, men fullständigt.
— Sluta.
— Vad sa du?
— Lägg ner gardinerna. Nu.
Maria vände sig långsamt om med tyget i händerna.
— Har du blivit tokig?
— Det här är mitt hem. Och det där är mitt barns rum.
Svärmodern stirrade på henne som om Anna plötsligt hade börjat tala ett främmande språk.
— Ditt? Vad menar du med ditt? Det här är min sons hem!
— Din son är folkbokförd här. Men bostaden äger jag.
— Hur vågar du tala så till mig?! — Maria bleknade, och gardinerna gled ur hennes händer. — Jag sliter för er skull. Jag tänker på mitt barnbarn!
— Nej. Du tänker på dig själv. På hur du ska få allting precis som du vill ha det.
Anna vände sig mot skåpet och gick dit.