Hon öppnade skåpdörren och tog fram den tunna mappen där alla handlingar låg samlade. Märkligt nog darrade inte hennes fingrar det minsta.
— Försvinn härifrån! — skrek Maria gällt. — Det här är min sons hem, jag har all rätt att…
— Nej, det har du inte. — Anna lade köpeavtalet ovanpå byrån. — Här står det svart på vitt. Lägenheten köpte jag innan vi gifte oss, för mina egna pengar.
Rösten var lågmäld, nästan behärskad, men varje ord skar genom rummet som en vass egg.
— Därför är det du som går härifrån nu. Genast.
Maria ryckte åt sig pappren med skakande händer och lät blicken rusa över raderna. Färgen försvann ur hennes ansikte tills det såg grått och stelt ut.
— Erik! — skrek hon. — Erik, kom hit på en gång!
— Erik är på jobbet. När han kommer hem ska jag prata med honom.
— Du… du förstör vår familj! Du vänder min son mot hans egen mor!
— Nej. Jag skyddar min familj från någon som i tre år har behandlat vårt hem som om det vore hennes privata egendom.
Maria började gå fram och tillbaka mellan de blå väggarna, mitt bland spåren av sin egen så kallade omtanke.
— Erik skulle aldrig överge mig! Jag är hans mamma!
— Och jag är hans fru. Mamman till hans barn. — Anna gick bort mot fönstret. — Vi får se vem han väljer att lyssna på.
— Vem tror du att du är?!
— Ingen särskild. Jag har bara äntligen förstått att tystnad tas för samtycke.
Anna vände sig om igen.
— I tre år intalade jag mig att jag skulle stå ut, att du så småningom skulle lära dig gränser. Men du vänjer dig inte. Du tar över.
— Jag ville bara väl!
— Du ville bestämma. Och du fick göra det, så länge jag teg.
Erik kom hem ungefär en timme senare. Hans mamma satt i köket med rödgråtna ögon, medan Anna stod i vardagsrummet med dokumenten i handen.
— Vad är det som pågår? — Han såg oförstående från den ena till den andra.
— Din fru har blivit tokig! — Maria for upp från stolen. — Hon tänker kasta ut mig! Hon hotar mig!
— Anna?
— Jag har förklarat vem som bestämmer i det här hemmet, — svarade Anna lugnt. — Och jag har dragit gränsen.
— Vilken gräns?
— Den mest självklara. Att man inte kliver in utan att vara inbjuden. Att man inte ger order i någon annans bostad. Att man inte gör om ett barns rum utan föräldrarnas tillåtelse.
Erik sa ingenting. Hans blick gick från modern till hustrun och tillbaka igen.
— Erik, säg något då! — Maria grep efter honom som efter ett sista stöd. — Jag är ju din mamma! Jag har rätt…
— Till vad? — Anna räckte över avtalet till Erik. — Vilken rätt menar du att du har här, i min bostad?