Erik tog emot papperen och lät blicken löpa över raderna. Ju längre han läste, desto stramare blev hans ansikte.
— Mamma… sa han till sist, lågt men tydligt. — Anna har rätt.
— Vad sa du?
— Du har gått för långt. — Han mötte hennes blick utan att vika undan. — Det här är hennes hem. Vår familjs hem.
Maria ryckte till som om orden hade träffat henne rakt över kinden.
— Så det är henne du väljer?
— Jag väljer min fru och mitt barn.
— Utmärkt, väste hon, slet åt sig handväskan och marscherade ut mot hallen. — När hon lämnar dig ska du inte komma gråtande till mig!
— Den dagen du lär dig respektera gränser är du välkommen hit igen, sa Anna stilla. — Gör du inte det, så får det vara.
Ytterdörren slog igen med en hård smäll. Sedan föll en ovanlig tystnad över lägenheten.
— Var det inte lite väl hårt? frågade Erik och drog Anna intill sig. — Hon menade kanske bara…
— Hon tog mark. Lite i taget, men hela tiden. Anna vilade pannan mot hans bröst. — Ett år till, och hon hade bestämt hur barnet ska äta. Två år till, och hon hade valt skola också.
— Och om hon aldrig kommer tillbaka?
— Det gör hon. När hon har förstått vilka regler som gäller.
En månad senare ringde Maria. Rösten i telefonen var dämpad på ett sätt Anna aldrig hade hört förut.
— Skulle jag kunna… komma förbi? Bara se hur ni har det.
— Självklart. Passar i morgon eftermiddag?
— Och… får jag ta med något till mitt barnbarn?
— Det får du. Men vad som faktiskt stannar här bestämmer jag.
Det blev tyst ett ögonblick.
— Jag förstår.
Dagen därpå stod Maria utanför dörren med en liten mjukisdjur i handen och en bukett blommor inslagen i papper. Hon tog av sig skorna utan att bli tillsagd och frågade försiktigt om hon fick gå in i barnrummet.
— Ni har målat om, konstaterade hon och såg på de gula väggarna.
— Ja. I vår färg.
Maria teg en stund, som om hon vägde varje ord.
— Det blev fint, sa hon sedan. Varmt.
När de drack te pratade de inte mycket. Ändå var luften mellan dem lugnare än den hade varit på tre år.
Vid dörren stannade Maria upp.
— Skulle jag kunna hälsa på ibland? frågade hon. — När den lilla har kommit?
— Ja. När vi bjuder in dig.
— När ni bjuder in mig, upprepade hon och nickade.
Anna stängde dörren efter henne och blev stående med ryggen mot den. Barnet i magen sparkade kraftigt, nästan muntert, som om det firade något.
Hon lade handen över magen och log svagt.
— Nu är vi hemma, lilla du, viskade hon. På riktigt. I ett hem där din mamma kan skydda det som betyder mest.
I det gula barnrummet rörde sig gardinen med de små kaninerna stilla i draget — samma gardin de hade köpt den dagen de fick veta att du var på väg.