— Dig har jag inte bjudit.
Karin sade det utan att höja rösten, nästan som om hon bara konstaterade hur vädret skulle bli.
Anna blev stående i hallen med kappan fortfarande på. Bredvid henne stod barnen: Erik, tio år, och sexåriga Sara. De hade redan dragit av sig mössorna och sneglade nyfiket mot bordet som dukats för fest.
I lägenheten låg doften av nygräddade pajer, ugnsstekt anka och vaniljtårta tung och varm i luften. På duken glänste det finaste porslinet, det som svärmodern bara tog fram när något verkligen skulle firas.
Anna vände sig förvirrat mot sin man.
— Per…
Han mötte inte hennes blick.
— Mamma, alltså…
— Vadå ”alltså”? avbröt Karin honom. — Jag uttryckte mig tydligt. I dag är det familjemiddag. För mina barnbarn. Inte för vem som helst.
Det knep till inom Anna, som om något plötsligt dragits åt hårt.
— Jag är deras mamma.
— Det förändrar ingenting.
Karin log i stället mot barnen.
— Erik, lilla Sara, kom in nu. Farmor har bakat era favoritpajer.
Erik stod kvar. Sara grep hårdare om Annas hand.
Anna svalde och sade lågt:
— Gå ni in, älsklingar. Jag väntar i bilen.
Men Erik skakade oväntat på huvudet.
— Nej.
Karin höjde förvånat på ögonbrynen.
— Varför inte?
Pojken såg först på sin farmor och sedan på sin mamma.
— För att mamma också är familj.
Tystnaden i hallen blev så kompakt att tickandet från väggklockan hördes tydligt.
Per harklade sig spänt.
— Erik, börja inte nu.
Men pojken tog redan ett steg bakåt, närmare Anna.
— Om mamma inte får komma, då stannar inte vi heller.
Karin skrattade kort.
— Sluta med det där. Om fem minuter har ni glömt alltihop.
Hon räckte fram en ask med chokladpraliner.
— Titta vad farmor har köpt.
Sara frågade försiktigt:
— Får mamma också ta en?
— Nej.
— Varför då?
— Därför att det här är för barnen.
Den lilla flickan rynkade pannan.
— Men mamma tycker också om godis…
Det brände bakom Annas ögon. Under tio års äktenskap hade hon hunnit vänja sig vid svärmoderns vassa kommentarer.
Karin brukade säga:
— Vår Per förtjänade någon bättre.
— Du är alldeles för enkel.
— Utan oss hade han för länge sedan hittat en ordentlig fru.
Anna hade tigit. För husfridens skull. För barnens skull. För Pers skull.
Men nu skedde allt inför barnens ögon.
Och den gränsen var passerad.
Ett halvår tidigare hade Anna försökt tala med Per.
— Jag orkar inte längre.
— Vad är det nu igen?
— Din mamma förnedrar mig hela tiden.
Han hade suckat trött.
— Hon är bara sådan.
— Men du hör ju vad hon säger.
— Bry dig inte.
— Per…
— Tvinga mig inte att välja mellan er.
Då hade Anna tystnat. Men för första gången hade hon förstått att hennes man inte skulle försvara henne.
Efter svärmoderns ord den här dagen drog hon långsamt på sig kappan igen.
— Okej.
Hon log mot barnen, fast leendet skälvde.
— Vi åker hem.
— Mamma…
— Det är ingen fara.
Hon ansträngde sig för att låta lugn. Mycket lugn.
Plötsligt vände sig Erik mot sin farmor.
— Farmor.
— Ja?
— Om du inte har bjudit mamma, då har du inte bjudit oss heller.
Karin slog irriterat ut med handen.
— Vilket trams! Ni är barn!
— Vi är en familj.
Först då lade sig Per i.
— Mamma, räcker det inte nu?
— Nej!
Hennes röst blev skarpare.
— Så länge den där kvinnan finns vid hans sida kommer min son aldrig att vara lycklig.
Anna lyfte långsamt blicken.
På tio år hade hon aldrig hört det sägas så rakt ut. Inga antydningar. Inga giftiga små kommentarer. Bara ett öppet erkännande.
Per blev kritvit i ansiktet.
— Mamma…
— Vadå mamma? Jag har alltid sagt sanningen!
Anna såg på sin man.
— Tycker du också så?
Han svarade inte.
Den tystnaden räckte.
Hon tog barnen i händerna.
— Vi åker.