Dörren slog igen bakom dem med en dov smäll.
Karin stod kvar i hallen, helt övertygad om att barnbarnen snart skulle ångra sig. Högst en halvtimme, tänkte hon. Sedan skulle de be om att få komma tillbaka.
Hon anade inte att just den här söndagsmiddagen skulle bli början på något hon aldrig hade räknat med.
Och några timmar senare skulle det vackert dukade bordet, som hon förberett med sådan stolthet, fortfarande stå orört.
Karin blev stående vid ytterdörren en lång stund. Hon väntade på ringklockan, på steg i trapphuset, på barnröster som bad om att få komma in igen.
— De kommer snart tillbaka, sa hon till Per. Barn står inte ut särskilt länge. Var skulle de annars få sådana här pajer?
Per svarade inte.
Han stod vid fönstret och såg hur Annas bil långsamt rullade ut från gården. I baksätet satt Erik och höll hårt om sin lillasyster.
Ingen av dem vände sig om.
— Ser du? De vinkar inte ens, muttrade Karin irriterat. Hon har verkligen vänt dem emot mig.
— Mamma… sa Per lågt. Anna har aldrig sagt ett ont ord om dig när barnen varit med.
— Självklart inte. Hon är slug nog att låta bli.
För första gången på mycket länge såg Per verkligen på sin mor.
— Tänk om det inte handlar om henne?
Karin fnös bara.
— Börja inte.
Hemma hos sig hjälpte Anna barnen att byta om. Hon försökte hålla ansiktet lugnt och le, men inuti värkte allt.
Sara kom fram och slog armarna om henne.
— Mamma, gråter du?
Anna torkade snabbt undan fukten vid ögonen.
— Nej, älskling. Jag är bara trött.
Erik stod tyst en stund. Sedan gick han fram till bordet och lade ner påsen med presenten de hade gjort i ordning till farmor.
De hade valt ut en mjuk, fin pläd tillsammans. Erik hade dessutom sparat av sina veckopengar länge för att kunna köpa Karins favoritchoklad.
Nu låg allt kvar där, oöppnat.
— Mamma…
— Ja?
— Gjorde vi rätt?
Anna satte sig på huk framför dem.
— Det var ert eget val.
— Det gjorde ont att höra hur hon pratade om dig, sa Erik lågt.
Anna drog båda barnen intill sig och höll om dem hårt.
— Tack, viskade hon. Men ni måste komma ihåg en sak. Man ska inte möta elakhet med elakhet. Och man ska aldrig tvinga någon att välja mellan människor de älskar.
Barnen nickade tyst.
Samtidigt stod festbordet hemma hos Karin fortfarande orört.
Den ugnsstekta ankan hade kallnat. Pajerna började bli torra i kanterna. Ljusen hade nästan brunnit ner helt.
Var femte minut gick Karin fram till fönstret och drog undan gardinen.
— Det har snart gått två timmar…
Per kastade en blick på klockan.
— De kommer inte.
— Jo, det gör de!
Han drog tungt efter andan.
— Mamma… du sa själv till Anna att hon inte var bjuden.
— Och?
— För barnen lät det som att du kastade ut deras mamma.
— De är små. De förstår inte sådant.
Per skakade långsamt på huvudet.
— Jag är rädd att det är precis tvärtom. De förstod allt.
Senare på kvällen ringde telefonen.
Karin ryckte genast åt sig den.
— Hallå?
Men det var bara grannkvinnan.
— Nå, hur blev firandet?
Karin pressade fram ett stelt leende, fast ingen kunde se det.
— Alldeles underbart.
— Jaså? Det verkar så tyst hos dig.
Karin kände hur obehaget steg inom henne. Hon såg bort mot det perfekta bordet.
Bordet där ingen satt.
Dagen därpå åkte Per hem till Anna.
Hon öppnade dörren och såg på honom utan att säga något.
— Får jag komma in?
Hon steg åt sidan.
Barnen var inne i sitt rum.
— Hej, pappa, sa Erik.
— Hej.
Per tog ett steg framåt, som om han ville krama sin son, men Erik hann före.
— Pappa…
— Ja?
— Varför sa du ingenting till farmor?
Frågan träffade hårdare än någon anklagelse hade kunnat göra.
Per blev tyst.
— Du såg ju att mamma blev ledsen.
Sara kom också närmare.
— Pappa… om någon gör mig illa, då skyddar du väl mig?
Det knöt sig i bröstet på honom.
— Självklart gör jag det.
Hon såg rakt på honom.
— Varför skyddade du inte mamma då?
Per hade inget svar.
Den kvällen blev han kvar länge med sina egna tankar.