I bilen satt Per kvar, ensam med mörkret utanför rutorna och med tankarna som vägrade tystna.
Han gick igenom åren som gått.
Alla de där små sticken från hans mamma. De vassa kommentarerna, sagda med ett leende. Annas ansträngda min när hon låtsades att hon inte hade hört. Barnens blickar, när de stod bredvid och blev ofrivilliga vittnen till ännu en scen.
Och framför allt mindes han sig själv.
Hur han gång på gång hade sagt samma sak:
— Bry dig inte om det.
Plötsligt blev insikten nästan outhärdlig.
Tystnad kunde också såra.
En vecka senare närmade sig Eriks födelsedag. Karin ringde sitt barnbarn i god tid, som om ingenting hade hänt.
— Farmor har redan köpt en present till dig.
— Tack, svarade Erik stilla.
— Vilken tid ska jag komma?
Det blev tyst en kort stund i luren.
— Farmor…
— Ja?
— Om mamma inte är bjuden…
Han drog efter andan, tungt och vuxet på ett sätt som inte passade ett barn.
— Då är ingen bjuden.
Karin blev förstummad.
— Vad är det där för dumheter?
— Det är inga dumheter. Du sa själv att mamma inte hör till familjen. Men för mig är hon den som står mig allra närmast.
Sedan bröts samtalet.
Karin blev sittande länge med mobilen i handen. För första gången på många år var det inte vrede som fyllde henne.
Det var tomhet.
Och någonstans där, i den tystnaden, började hon förstå att det egentligen aldrig hade handlat om Anna. Med sina egna ord hade hon knuffat bort just de människor hon alltid sade sig duka bordet för.
Men att ställa allt till rätta visade sig vara betydligt svårare än att baka den vackraste tårtan eller den godaste pajen.
Det var då Karin, för första gången, bestämde sig för att inte vänta på att bli förlåten. Hon skulle själv försöka ta det första steget tillbaka till sin familj.
Del 3
Nästan en hel vecka gick.
Flera gånger slog Karin Annas nummer. Varje gång hann signalen knappt gå fram innan hon avbröt. Orden fanns där, men stoltheten stod i vägen.
”Varför ska jag be om ursäkt? Jag är äldre. Jag är hans mamma”, intalade hon sig själv.
Ändå dök bilden av söndagens dukade bord upp i hennes minne om och om igen.
Tolv tallrikar.
Eriks favoritpajer.
Tårtan som Sara brukade älska.
Och stolarna som stod tomma.
För första gången på mycket länge hade en festmåltid blivit meningslös. Inte för att maten saknade smak, utan för att det inte fanns plats vid bordet för den viktigaste personen i barnens liv — deras mamma.
Dagen före Eriks födelsedag åkte Per hem till sin mamma.
— Vi behöver prata, sa han.
Karin förstod genast att det inte skulle bli ett enkelt samtal.
— Handlar det om Anna nu igen?
— Nej, svarade han. Det handlar om oss.
Han satte sig mitt emot henne.
— Minns du vad pappa brukade säga? Att en familj kan raseras med ett enda ord.
Karin vände bort blicken.
— Överdriv inte.
— Jag överdriver inte. Det är sant.
För första gången på länge lät hans röst lugn. Ingen ilska, ingen höjd ton. Bara trött klarhet.
— I många år har jag varit tyst. När du kritiserade min fru. När du gjorde dig lustig över hennes arbete. När du sa inför barnen att deras mamma inte förstod någonting. Jag sa till mig själv att det var enklast så. Att det skulle gå över. Men nu inser jag att min tystnad lät som ett medgivande.
Karin satte ifrån sig koppen så hårt att det skallrade mot bordet.
— Så nu är allt mitt fel?
— Nej, sa Per. Det är mitt fel också. För jag lät det fortsätta.
Hon stirrade på sin son, förvånad och osäker.
Ett sådant samtal hade de aldrig haft tidigare.
På Eriks födelsedag samlades bara de allra närmaste hemma hos Anna. Barnen hjälpte till att fästa ballonger i vardagsrummet. Anna hade bakat en chokladtårta, och från köket spred sig doften av vanilj och kanel.
Trots leendena märkte hon att Erik väntade på något.
Ett samtal.
Från farmor.
Men telefonen förblev tyst.
En timme före firandet ringde det plötsligt på dörren. Erik var först framme och öppnade.
Utanför stod Per.
Och bredvid honom stod Karin.
I händerna höll hon inte en stor presentpåse, som hon brukade. Hon hade bara en liten bukett prästkragar.
Annas favoritblommor.
Alla tystnade av förvåning.
Karin tog ett steg in och såg på sin svärdotter.