— Varför kommer du hem och ser ut sådär? Och vad i all världen har du på dig?
Karin blev stående precis innanför dörren till sin egen hall och blinkade långsamt, som om synen framför henne inte riktigt ville gå att förstå. Där stod Birgitta i en vinröd klänning med volanger — och runt halsen bar hon Karins bärnstenshalsband. Just det halsbandet som hade legat i smyckesasken högst upp i garderoben.
— God kväll, sade Karin med jämn röst.
— God kväll! Birgitta slog ut med armarna, som om Karin inte hade kommit hem efter ett fjorton timmar långt arbetspass, utan dykt upp för sent till sitt eget bröllop. — Maria och barnen är redan nere i porten! Varmrätten är inte ens framme, och potatisen står där i tre hela baljor, oskalad! Byt om genast och kom ut i köket. Stå inte där som en lyktstolpe!
Från vardagsrummet dånade musik. Främmande röster blandades med skratt och barns gälla skrik. Allt detta hade trängt sig in i Karins lägenhet och fyllt den från vägg till vägg, som en främmande armé som tagit en stad i besittning.
Karin sänkte blicken mot sina händer. Fingrarna surrade fortfarande, inte av skarp smärta längre, utan dovt och trött, som efter många timmars vibration. Tolv bottnar sockerkaka, åtta omgångar fyllning, en företagsbeställning på trehundra bakelser till en bankettsal. Hon hade gått upp klockan sex på morgonen. Nu var klockan nästan nio på kvällen.
— Birgitta, sade hon mycket stilla, vad är det som pågår här?
— Det är fest, det är vad som pågår! Birgitta hade redan vänt sig om mot korridoren igen. — Det har kommit viktiga människor, Marias bekanta från departementet. Johan! Johan, hon har äntligen kommit!
Johan stack ut huvudet från köket med den där minen hos någon som vet att han gjort fel, men ännu inte bestämt sig för exakt vad han ska erkänna. Trettiotvå år gammal, bred över axlarna, vänliga ögon — och fullständigt oförmögen att säga nej till sin mor. Det hade nästan kunnat vara komiskt, om det inte hade varit så utmattande.
— Karin, du förstår väl… började han.
— Jag förstår, avbröt Karin. Kom med mig en minut.
— Han har inte tid! skar Birgitta in. — Lilla Johan, männen pratar om jakt där inne, gå till dem du. Vi klarar oss utan dig här.
Och lilla Johan försvann lydigt.
Karin gick in i köket och stannade mitt på golvet. Där stod mycket riktigt tre plastbaljor fulla med potatis. Köksbänken var belamrad med påsar, plastbyttor och kartonger som inte tillhörde henne. På kylskåpet satt ett kvitto fastklämt — långt som en dom. Karin tog loss det med två fingrar och höll det nära ögonen.
Löjrom. Kallrökt fisk. Två sorters ost till skamlöst höga priser. Tre flaskor konjak. Mousserande vin. En beställd tårta — femtiosju centimeter i diameter, noterade Karin automatiskt; lagren syntes på bilden på förpackningen, smörkräm, uppenbart från en billig konditor. Längst ner stod summan: 4 840 kronor.
Hon sänkte kvittot.
Sedan drog hon ut lådan under diskhon, den där hennes gamla termos med sprucken kork brukade stå. Inuti termosen, mellan två hoprullade plastpåsar, skulle det ligga 5 000 kronor. Pengarna hade hon sparat i sju månader, lite i taget, tyst och utan stora ord, eftersom kylskåpet redan hade reparerats två gånger och teknikern senast hade sagt rakt ut: ”Nästa gång är det billigare att köpa ett nytt.”
Termosen var tom.
Karin ställde tillbaka den. Sköt långsamt igen lådan.
Inifrån vardagsrummet brast någon ut i ett högt, hjärtligt skratt — på det där sorglösa sättet människor skrattar när de har det bra och inte bryr sig det minsta om värdinnan som står i köket med en tom termos i handen.
Hon hittade Johan i hallen. Han var just på väg att bära in ett glas juice till någon och såg nästan lycklig ut, så som han alltid gjorde när hans mor var i närheten och allt ordnade sig enligt hennes vilja.
— Johan, sade Karin lågt. Pengarna i termosen.
Han snubblade till.
— Karin, vänta lite, mamma kan förklara. Det är inte riktigt så enkelt…
— Fyra tusen åttahundrafyrtio kronor. Mina pengar. Ur min låda.
— Men mamma sa att du visste! Hans röst fick det där tonfallet som barn har när de blivit ertappade men fortfarande hoppas kunna prata sig ur saken. — Hon sa att du själv hade föreslagit det, att ni hade kommit överens…
— Jag gick hemifrån klockan sex i morse, sade Karin. När skulle vi ha hunnit komma överens?
Johan ställde glaset på hallbyrån och kliade sig i nacken.
— Hör du, kan vi inte ta det sen? Det är gäster här nu. Marias kontakter från departementet sitter där inne, sådana kontakter är viktiga. Vi pratar efteråt.
— Efteråt, upprepade Karin.
Något i hennes röst fick honom att se på henne. Verkligen se, inte bara kasta en hastig blick. Han såg de grå skuggorna under hennes ögon, arbetskläderna med små fläckar av grädde och kräm, håret som slarvigt samlats i nacken. Och ansiktet — inte argt, inte sårat. Bara lugnt. Det var just det som skrämde honom.
— Okej, sade han och tog upp glaset igen. Okej, Karin, gör nu inte en stor sak av…
Men hon var redan på väg mot sovrummet.
Birgitta fångade upp henne vid dörren, dök fram från sidan på det sätt hon alltid gjorde vid sämsta tänkbara ögonblick.
— Vart ska du? Det finns ingen tid att byta om nu, Maria har kommit upp med tre barn och bordet måste dukas!
— De får vänta, sade Karin och stängde sovrumsdörren bakom sig.
Hon satte sig på sängkanten. En minut satt hon där i tystnad — eller något som liknade tystnad, eftersom sorlet från den främmande festen i hennes eget hem fortsatte att läcka in genom väggarna. Sedan reste hon sig, drog fram en liten väska under sängen och började lägga ner saker, prydligt och metodiskt.
Handlingarna först, överst i väskan. Passet, pappren som visade att lägenheten var hennes, anställningsdokumenten i en blå mapp. Telefonen satte hon på laddning; uttaget fanns bredvid sänggaveln. Ombyte, necessär. Från fönsterbrädan lyfte hon ner katten Peppar, röd, sävlig och den enda invånaren i den här lägenheten som hon inte kunde lämna kvar.
Peppar såg på henne med sömniga ögon, gäspade och lät sig utan protest stoppas in i transportburen.
Karin drog på sig jackan.
Sedan gick hon ut i hallen.
Birgitta kom just från köket med en bricka där glasen klingade mot varandra. När hon fick syn på väskan och kattburen tvärstannade hon.
— Vad ska det där betyda?
— Jag går, sade Karin.
— Vart då?! Birgittas röst steg till den nivå där folk vanligtvis brukade börja lyda henne. — Här är gäster, här sitter människor från departementet.