— begriper du vad du håller på med? Johan måste stå till svars för det här sedan!
— Ja, Johan, sade Karin stilla. — Det kommer han att få göra.
Hon gick förbi Birgitta och in i den smala lilla förstugan innanför ytterdörren. Där, bakom mätaren, satt ett litet elskåp infällt i väggen, gemensamt för hela lägenheten. Nyckeln hängde fortfarande på samma krok där den förre ägaren en gång hade lämnat den. Karin tog ner den, förde in den i låset, vred om och öppnade luckan. Sedan letade hon upp huvudbrytaren och fällde den bestämt nedåt.
Hela bostaden slocknade.
Musiken tystnade mitt i en ton. Kylskåpet gav ifrån sig ett kort, klagande knäpp och blev sedan stumt. Inifrån vardagsrummet hördes först ett kollektivt, skrämt andetag, därefter ett barn som började storgråta och till sist en mansröst som utbrast:
— Vad i helvete var det där?
Karin låste elskåpet igen och stoppade nyckeln i jackfickan.
I det kompakta mörkret famlade hon sig fram till ytterdörrens handtag, klev ut i trapphuset och drog försiktigt igen dörren efter sig.
Inifrån transportburen kom ett svagt jamande från Peppar.
— Jag vet, mumlade Karin till honom. — Jag vet.
Hon tog trapporna ner, steg ut genom porten och möttes av septemberkvällen. Luften luktade våt asfalt och rök; någonstans i närheten hade någon eldat löv. Karin tog upp mobilen och beställde en taxi.
Medan hon väntade stod hon kvar vid entrén och betraktade fönstren till sin våning. Däruppe började små ljusfläckar röra sig ryckigt bakom glaset — mobiltelefonernas ficklampor, fladdrande och planlösa. Röster sipprade ut. Efter en stund slogs ett fönster upp och Birgitta stack ut huvudet.
— Karin! ropade hon ut över den mörka gården. — Karin, nyckeln. Genast!
Då gled taxin in vid trottoarkanten.
Karin lyfte upp transportburen, tog väskan i andra handen och satte sig i baksätet.
— Vart ska vi? frågade chauffören.
— Ut från stan, svarade hon. — Till ett spahotell vid vägen. Jag skickar adressen.
Bilen rullade iväg. Karin lutade huvudet mot nackstödet och slöt ögonen. Händerna darrade ännu svagt, som om hela den ändlösa dagen hade lämnat kvar ett surr i kroppen. Men någonstans djupt inne, på den plats där något under flera timmar hade spänts, hållits tillbaka och bitit ihop, blev det plötsligt alldeles stilla.
Tre minuter senare började telefonen ringa.
Johan.
Karin såg på skärmen tills signalerna tystnade. Sedan lade hon ner mobilen i fickan. Efter några sekunder tog hon upp den igen och slog över till ljudlöst.
Spahotellet hette Mariefred och låg ungefär två mil utanför staden, i kanten av en tallskog. Karin hade varit där en enda gång tidigare, tre år förut, på en konferens med jobbet. Då hade hon suttit större delen av kvällen vid ett långbord, druckit te och tänkt att hon någon gång borde åka hit utan anledning, bara för att vara. Sedan hade hon glömt det. Och därefter glömt det igen.
Nu sneglade receptionisten, en ung man med välansat skägg, på kattburen och frågade artigt:
— Ni har ett djur med er?
— Om det går bra, ja.
— Vi har särskilda rum för gäster med husdjur. Det tillkommer bara en mindre avgift.
— Det blir bra, sade Karin och tog fram kortet.
Peppar satt i buren med en min som om han under många år hade varit van vid plötsliga förflyttningar, trots att det inte stämde det minsta. Han hade bott på samma plats i hela sitt femåriga liv och avskydde bilar av princip. Ändå var han tyst nu. Kanske kände han av hennes sinnesstämning. Katter kan sådant.
Rummet var inte stort, men lugnt. Väggarna var klädda med träpanel, fönstret vette mot skogen och sängen var bred med kritvita lakan. Karin öppnade buren. Peppar steg genast ut, gick noggrant längs rummets väggar, nosade på fåtöljen, hoppade upp på fönsterbrädan och satte sig för att stirra ut mot skogens mörker, som om det var precis så här kvällen borde utveckla sig.
Karin duschade. Hon blev stående länge under det heta vattnet, ända tills känslan i axlarna släppte — som om någon hela dagen hade hållit henne hårt i nackskinnet. Sedan svepte hon in sig i en morgonrock, beställde upp te och smörgåsar till rummet och lade sig ovanpå täcket.
Hon slog aldrig på ljudet på telefonen. Ändå blinkade skärmen gång på gång. Johan. Ett okänt nummer. Johan igen. Därefter ett nummer hon kände igen: Birgitta ringde tydligen från någon annans mobil, eftersom hennes egen förmodligen inte gick att ladda i mörkret.
Listigt.
Karin hällde upp te, tog en smörgås med ost och vände blicken mot fönstret. Där ute fanns skogen, natten och tystnaden — riktig tystnad, utan andras röster och utan musik hon inte hade bett om.
Hon tänkte på pengarna. Fyra tusen åttahundra kronor. Inte hela de fem tusen som hade legat gömda i termosen. Alltså hade Birgitta lämnat kvar ungefär tvåhundra. Om det berodde på snålhet, slarv eller något annat spelade egentligen ingen roll längre. Det viktiga var något helt annat: hon hade öppnat en låda som inte var hennes, tagit pengar som inte tillhörde henne och sedan sagt till sin son att svärdottern ”själv hade godkänt allt”. Lugnt. Utan minsta tvekan. Som om hon hade haft självklar rätt att göra det.
Och Johan då. Han hade inte frågat. Inte kontrollerat. Inte ens ringt. Det hade passat honom bättre att tro på sin mamma än att lägga en minut på att tala med sin fru.
Det var just detta Karin vände och vred på medan tallarna susade utanför fönstret. Inte ilskan. Inte ens såret. Något mer samlat än så, och därför också farligare. Något som långsamt reste sig, rätade på ryggen och såg henne rakt i ögonen.
Peppar hoppade ner från fönsterbrädan, kom fram till sängen, lade sig tätt intill henne och började spinna högt.
— Du har rätt, sade Karin till honom. — Vi sover.
Nästa morgon vaknade hon halv nio. För första gången på flera månader var det inte väckarklockan som drog upp henne ur sömnen. Hon låg kvar en stund och lyssnade på ljuden omkring sig: grannarna som åt frukost någonstans bakom väggen, ventilationens låga brummande och Peppar som mycket målmedvetet vässade klorna mot fåtöljens hörn.
Till slut steg hon upp, tvättade ansiktet och satte på ljudet på mobilen.
Tjugotre meddelanden väntade.
Missade samtal: fyrtioen.
Hon hällde upp vatten ur karaffen, drack ett helt glas och började läsa.
Johan hade skrivit klockan ett på natten: ”Karin, nu har det gått för långt. Fattar du vad du har ställt till med? Folk från departementet åkte hem. Mamma gråter. Marias barn är hysteriska. Elen är fortfarande inte på, för nyckeln har du. Kom hem.”
Klockan tre: ”Okej, jag förstår att du blev sårad. Men så här gör man inte.”
Vid femtiden på morgonen kom ett betydligt kortare meddelande: ”Kylskåpet har tinat. Det låg kött där.”
Karin läste färdigt, lade ifrån sig telefonen och beställde frukost till rummet. Omelett, rostat bröd och kaffe. Medan hon väntade bläddrade hon igenom listan över behandlingar på hotellets spa. En ryggmassage låg på en rimlig prisnivå. Hon bokade en tid klockan elva.
Därefter ringde hon sin väninna Anna. Inte för att klaga, inte för att gråta ut, utan bara för att förvarna henne: om Johan eller Birgitta började ringa till Annas nummer i jakt på Karin, skulle Anna veta att allt var okej. Karin var trygg. Hon hade bara tagit en paus.
— De har redan ringt, sade Anna.