— Birgitta, meddelade Anna utan minsta omsvep. — I går kväll, vid halv tolv. Hon sa att du hade ”saboterat allt” och ”skämt ut familjen inför anständiga människor”.
— Jaha, sade Karin lågt.
— Hur är det med dig egentligen?
— Det är bra. Jag är i Mariefred.
Anna blev tyst ett ögonblick.
— Är du där själv?
— Med Kakan.
— Okej, sade Anna efter en kort paus. — Vill du att jag kommer?
— Nej. Jag vill bara ha det lugnt en stund.
— Som du vill. Men ring mig när du har bestämt något, lova det.
Karin lovade, avslutade samtalet och lade undan telefonen.
Massagen visade sig vara precis vad hon behövde. Kvinnan som masserade henne arbetade tyst, utan påträngande småprat, och efter fyrtio minuter var Karin nära att somna. När hon kom ut ur behandlingsrummet kändes det som om någon hade vridit ur henne ordentligt och sedan lagt tillbaka henne i rätt form igen — inte slarvigt, utan varsamt, söm mot söm.
Hon åt lunch i hotellets restaurang. Det blev soppa, pannbiff med potatis och ett glas saft; enkel mat, sådan som inte försökte vara märkvärdig. Vid bordet bredvid satt ett äldre par. De talade lågmält om något eget och brast då och då ut i små skratt. Karin betraktade dem och tänkte att det kanske var så här det såg ut när allting fungerade som det skulle.
Efter maten gick hon ut. Septemberdagen var torr och klar. Björkarnas löv hade redan gulnat, men satt ännu envist kvar på grenarna. Hon följde gångvägen längs skogsbrynet, gick samma sträcka en gång till och slog sig sedan ner på en bänk. Där satt hon bara, utan att göra något, och lyssnade till hur vinden föste de torra löven över asfalten.
Framåt kvällen hade beslutet mognat fram.
Det kom inte som ett utbrott och inte heller som något hastigt infall. Det var tystare än så. Som när en insikt man länge burit på till slut blir tydlig nog att få ord. Karin tog fram mobilen och skrev ett enda meddelande till Johan: ”Jag kommer hem i morgon vid lunchtid. Vi måste prata.”
Svaret kom nästan genast, som om han suttit och väntat med telefonen i handen: ”Äntligen. Mamma är också här. Hon vill förklara sig.”
Karin läste raden en gång till.
Mamma är också här.
Självklart. Hur skulle det annars vara.
Hon stoppade ner mobilen och gick tillbaka mot hotellet. Kakan mötte henne innanför rumsdörren med sömniga ögon, sträckte på sig och lade sig sedan igen. Utanför fönstret föll mörkret långsamt. Skogen skiftade först i blått, sedan i svart. Långt borta blinkade ett ljus till, kanske från ett hus, kanske från en bil ute på vägen.
Karin gick och lade sig tidigt.
Och för första gången på mycket länge sov hon utan drömmar.
Taxin svängde in på gården vid halv ett nästa dag.
Karin betalade chauffören, klev ur, lyfte upp transportburen med Kakan och såg upp mot fönstren till sin lägenhet. Vädringsfönstret stod öppet. Alltså fanns någon där inne. Det förvånade henne inte.
Redan i trapphuset möttes hon av lukten av främmande mat, syrlig och instängd. Den nådde henne redan på första våningen, och hon förstod att lägenheten under natten hade hunnit dra åt sig allt: det surnade köttet från kylskåpet som tinat, resterna från buffén, spåren av andras festglädje som slutat på ett fult sätt.
Hon låste upp med sin egen nyckel.
Det som mötte henne i hallen kunde ha kallats kaos, men ordet var för litet. På golvet låg ett par kvarglömda damskor med spetsiga tår. På klädhängaren hängde en kavaj som inte tillhörde någon i hushållet. Mitt i passagen stod en halvfull flaska konjak, Grönstedts, tre stjärnor. Karin klev över den och gick vidare in i vardagsrummet.
Mattan hade mörknat av en stor fläck; av lukten att döma var det rödvin. Tv:n stod kvar på bänken, men en spricka skar snett över skärmen. Duken på bordet hade dragits åt sidan, och en tallrik låg på golvet, hel men omkullfallen. I soffan låg pläden i en hopskrynklad hög, den som Karin hade köpt på en arbetsresa två år tidigare.
Hon såg sig omkring utan att höja pulsen. Som man betraktar en brottsplats: noggrant, registrerande, men utan att slösa känslor.
Från köket hördes ett ljud. Karin gick dit.
Birgitta satt vid köksbordet. Den vinröda klänningen var borta; nu hade hon en morgonrock på sig som såg lånad ut och var alldeles för rymlig. De bärnstensfärgade pärlorna hängde fortfarande kring hennes hals. Framför henne stod en kopp kallnat kaffe och ett askfat, trots att Birgitta aldrig hade rökt när Karin varit i närheten. Tydligen hade den sortens hänsyn upphört nu.
Hon lyfte blicken. För första gången under alla år Karin känt henne fanns varken den där befallande kisningen eller det vanliga, åklagarlika uttrycket i ögonen. Där fanns något annat. Inte ånger, nej, dit var det långt. Snarare villrådighet hos en människa vars invanda värld plötsligt hade börjat uppföra sig fel.
— Så du kom, sade hon.
Det fanns ingen kraft i rösten, bara ett konstaterande.
— Jag kom, svarade Karin och ställde ner transportburen på golvet. Inuti började Kakan röra på sig.
— Johan! ropade Birgitta. — Johan, hon är här!
Johan kom ut från sovrummet. Kläderna var skrynkliga, han var orakad, och hela hans uppsyn berättade att natten hade varit tung. Karin betraktade honom med en nästan saklig blick, som man ser på ett välbekant föremål man tänker flytta från dess gamla plats.
— Jaha, sade han. — Ska vi prata då?
— Ja, sade Karin. — Det ska vi. Men först en sak.
Hon gick fram till Birgitta, tog de bärnstensfärgade pärlorna mellan två fingrar och lyfte dem av hennes hals. Varsamt, utan ryck, som man tar tillbaka något som är ens eget. Birgitta gjorde en ansats att protestera, men hejdade sig och teg.
Karin stoppade halsbandet i jackfickan och vände sig mot sin man.
— Sätt dig.
Han satte sig. Birgitta började dra sin stol närmare, men Karin hann före.
— Birgitta, det här är ett samtal mellan mig och Johan.
— Jag är hans mor, jag har rätt att—
— Vänta i vardagsrummet, är du snäll.
Det låg något i det där ”är du snäll”, något så stilla och orubbligt, att svärmodern reste sig och gick. Karin blev själv förvånad, men lät det inte synas.
Sedan var de ensamma.
Karin satte sig mittemot Johan, lade händerna på bordet och såg rakt på honom.
— Johan, jag tänker inte skrika, sade hon. — Jag vill bara att du svarar ärligt. Visste du att pengarna togs utan att jag hade godkänt det?
Han drog händerna över ansiktet.
— Mamma sa att du visste…
— Jag gick hemifrån klockan sex på morgonen. Du ringde inte mig. Jag ringde inte dig. När skulle vi ha hunnit komma överens?
Tystnad.
— Du kontrollerade inte, sade Karin. — Det var enklare för dig att tro på din mamma. För om du hade ringt och frågat mig, då hade du varit tvungen att säga nej till henne. Och det klarar du inte.
— Karin, men det betyder ju inte att—
— Fyrtioåtta tusen kronor, Johan. Jag sparade i sju månader.