Receptionisten bakom disken hade böjt sig över besöksliggaren, men när Marias blick nådde henne slog hon genast ner ögonen.
— Nåväl, sade Maria efter en kort paus. Låt oss säga att ni faktiskt är inbjuden. Det förändrar inte att jag måste bedöma om ni kan fungera ihop med personalen. Och just nu ser jag mest motstånd.
— Motstånd mot vad?
— Mot dagens krav.
— Ett modernt krav borde vara att man inte förödmjukar människor i en reception.
— Nu blir ni känslostyrd igen.
— Nej. Jag beskriver bara vad som händer.
Maria slog igen min ansökningsmapp med en kontrollerad rörelse.
— Då gör vi så här. Jag föreslår för Erik att vi återkommer till er profil längre fram. Kanske om tre månader, om det dyker upp en lugnare placering.
— Om tre månader kan det redan vara för sent att reda ut problemen på den avdelningen.
— Det är inte ert beslut.
— Inte än. Men jag blev inkallad just för att fatta sådana beslut.
Hon tog telefonen från skrivbordet med en ryckig rörelse.
— Jag ska kontrollera det här nu.
— Gör det.
Maria hann trycka på några knappar, men innan hon förde luren till örat började min egen mobil vibrera i väskan. På skärmen stod Eriks namn.
Jag svarade.
— Anna, god morgon, sade han med pigg röst. Är ni redan i huset? Jag väntar på er uppe hos mig.
Jag såg rakt på Maria.
— Ja, Erik. Jag är i receptionen. Er rekryteringsansvariga håller just nu ett samtal med mig.
— I receptionen? Jag bad dem visa er direkt upp.
— Det verkar ha uppstått vissa tvivel kring om min ålder gör mig lämplig.
Det blev tyst i andra änden.
— Ursäkta, vad sa ni?
Maria tappade färgen i ansiktet och sträckte fram handen, som om hon tänkte ta telefonen ifrån mig. Jag flyttade den lugnt längre bort.
— Jag blev erbjuden en plats i arkivet i stället för mötet med er, fortsatte jag. Och jag fick veta att personer i min ålder i regel inte tas in på ledande befattningar.
Eriks röst förändrades.
— Stanna där ni är, är ni snäll. Jag kommer ner omedelbart.
— Självklart.
Jag avslutade samtalet.
Maria satt alldeles stilla. Det artiga leendet var borta.
— Varför gjorde ni så där? frågade hon lågt.
— Jag svarade när telefonen ringde.
— Ni framställde mig medvetet i dålig dager.
— Nej. Jag återgav era egna ord.
— Ni hade kunnat låta bli att upprepa dem.
— Då borde ni ha låtit bli att säga dem.
Mannen som hade suttit med sin blankett reste sig plötsligt halvt ur stolen.
— Ursäkta, men kommer ni att säga till mig också att jag inte passar på grund av mitt födelseår?
Maria vände sig tvärt mot honom.
— Det där angår inte er.
— Jo, nu gör det faktiskt det, sade kvinnan vid fönstret. Jag hörde också alltihop.
Receptionisten bläddrade nervöst i liggaren utan att egentligen läsa.
— Maria, kanske vi ska gå in i ett samtalsrum?
— Sitt kvar, sade Maria spänt.
— Nej, sade jag. Nu är det nog bättre att allt sker öppet.
Hissdörrarna gled isär. En lång man i mörk kavaj steg in i receptionen. Jag hade bara sett honom tidigare via ett kort videomöte, så igenkänningen kom med någon sekunds fördröjning. Maria flög upp från stolen.
— Erik, jag skulle precis komma upp till er.
— Det behövs inte, svarade han. Jag är redan här.
Han gick fram till mig och räckte ut handen.
— Anna, jag ber verkligen om ursäkt. Ni skulle ha mötts vid entrén och följts direkt till mitt kontor.
— God dag, sade jag och tog hans hand.
— Ni skickade den preliminära genomgången till mig, fortsatte han. Ekonomiavdelningen har redan förberett utbetalningen på tre tusen kronor för den. I dag hade jag tänkt diskutera rollen och vilka befogenheter som krävs.
Tystnaden föll tung över receptionen. Maria stod med blicken fäst vid sina skor.
— Erik, sade hon försiktigt, jag följde bara rutinen.
— Vilken rutin ger stöd för att diskutera en kandidats ålder ute i receptionen?
— Jag använde inte åldern som ett avslag.
— Menar ni att Anna hittar på?
— Nej, men…
— Då finns det inget mer att lägga till.
Han vände sig mot receptionisten.
— Skriv upp detta: kandidater som jag personligen kallat hit ska bara passera receptionen efter bekräftelse från sekreteraren. Maria tas bort från rekrytering till chefsbefattningar. Alla hennes beslut i den här tillsättningen upphävs.
Maria ryckte till och höjde huvudet.
— Erik, det där är alldeles för hårt.
— Hårt är att erbjuda en erfaren specialist arkivet därför att man själv inte förmår se värdet i erfarenhet.
— Jag gjorde en riskbedömning.
— Nej. Ni bedömde ålder.
Hon svarade inte.
Erik såg på mig.
— Anna, ska vi gå? Ett arbetssamtal hör hemma på en plats där personen blir lyssnad på.
Jag reste mig och tog min anteckningsbok.
— Vänta, sade Maria.
Jag stannade och vände mig om.
— Ja?
— Jag hade inte för avsikt att såra er.
— Ni ville slippa ta ett riktigt samtal.
— Ni förstår inte. Jag utsätts också för press. Chefer vill ha unga, snabba, smidiga människor.
— Och därför valde ni att bli smidig åt dem.
— Det här är mitt arbete.
— Ett arbete befriar ingen från ansvar för det man säger.
Hon pressade ihop läpparna.
— Jag ber om ursäkt.
— Jag tar emot ursäkten. Men ni sade det ni sade inför andra, och därför kom följderna också inför andra.
Erik avbröt inte. Det slog mig att han kanske ville se mer än mina rapporter; han ville se hur jag agerade när en konflikt inte längre var teoretisk utan stod mitt framför mig.
Vi gick in i hissen. Han tryckte på knappen till rätt våning och sade efter en stund:
— Jag ber om ursäkt en gång till. Som ni märker har vi problem på fler ställen än kvalitetsavdelningen.
— Problem brukar sällan hålla sig prydligt inom ett enda rum.
Han drog på munnen.
— Det är precis därför jag bad er komma.
— Då börjar vi där det faktiskt spelar roll. Om ni vill se resultat behöver jag inte en snygg titel. Jag behöver mandat att ändra hur arbetet görs.
— Vilka förutsättningar kräver ni?
— Full tillgång till kundernas reklamationer, produktionsrapporterna och leveransplaneringen. Dessutom vill jag tala direkt med arbetsledarna, inte få allt filtrerat genom mellanchefer.
— Det är ganska tufft.
— Annars blir det bara en fasad.
— Jag håller med.
Hans kontor var rymligt utan att kännas skrytsamt. På skrivbordet låg prover från produktionen, och bredvid dem en tjock bunt utskrivna kundklagomål. Jag lade direkt märke till de röda markeringarna i marginalerna.
— Det där var vad jag hoppades få se, sade jag.
— Klagomålen?
— Nej. Att ni faktiskt läser dem själv.
— Än så länge läser jag dem och blir arg.