— Ilska lagar inga processer.
— Vad gör det då?
— Att man går igenom varje led, ett efter ett.
Han satte sig mittemot mig och sköt bunten med utskrifter närmare över bordsskivan.
— Berätta vad ni har hunnit se i den första genomgången.
— Er kontroll kommer alldeles för sent in i flödet. Felet har redan blivit dyrt när någon upptäcker det. Arbetsledarna jagar volym, kvalitetsavdelningen får springa efter problemen, lagret grälar med distributionen och kunden blir den som till slut får betala för allas brådska.
— Ni låter som om ni redan har gått runt här inne i flera veckor.
— Era rapporter räckte ganska långt.
— Maria skulle säga att det där är gammaldags tänkande.
— Det gammaldags är att låtsas som om uppenbara saker inte finns. Fakta kan man kontrollera oavsett ålder.
Han skrattade till, kort och torrt.
— Bra. Var börjar ni?
— Med ett kort möte med dem som faktiskt håller processen igång. Inte med dem som har de snyggaste titlarna på visitkorten. Därefter vill jag införa en daglig genomgång av returerna, men utan jakt på syndabockar. Först måste vi förstå var kedjan brister.
— Kan ni börja omgående?
— Om vi är överens om mandatet.
— Lönen som stod i inbjudan gäller.
— Och provanställningen?
— Tre månader.
— Den behövs för båda parter.
— Det håller jag med om.
Han tryckte på en knapp på telefonen.
— Eva, ta fram ett beslut om tillfälligt förordnande för Anna Lindström som chef för kvalitetsfunktionen. Ja, i dag. Rekryteringen till den tjänsten lyfts bort från Maria.
Jag satt tyst och lät honom tala färdigt. Det var inte för att jag njöt av att någon annan förlorade greppet. Det var något annat. Jag såg hur cirkeln slöts. Man hade försökt stoppa mig redan ute i receptionen, men avgörandet fattades ändå i det rum dit jag från början hade varit på väg.
När han lade på luren såg Erik på mig.
— Tycker ni inte synd om henne?
— Jag tycker mer synd om dem hon har sorterat bort på samma sätt tidigare.
— Tror ni att det har hänt?
— Jag är säker. Människor börjar sällan med den tonen första gången. De fortsätter med sådant som redan har fungerat.
Han studerade mig en stund, som om han vägde orden mot min min.
— Ni är rak.
— Med åren får man mindre ork för omvägar.
— Och yngre medarbetare? Klarar ni att arbeta med dem?
— Om de arbetar och inte gömmer sig bakom att de är unga.
— Det svaret tycker jag om.
Det knackade på dörren. Sekreteraren kom in med ett papper och ett tillfälligt passerkort. Jag tog emot beslutet och läste igenom det rad för rad. Befattning. Avdelning. Tidsperiod. Direkt rapportering till vd under tiden ordningen skulle återställas.
— Stämmer allt? frågade han.
— En sak vill jag lägga till.
— Vilken?
— Det första mötet vill jag hålla utan Maria.
— Hon tillhör inte kvalitetsavdelningen.
— I dag försökte hon avgöra vem som har rätt att vara till nytta här. Jag vill inte att folk på avdelningen ska inleda samtalet utifrån hennes bedömning av mig.
— Accepterat.
Jag skrev under. Pennan gled lätt över pappret. Ingen darrning i handen, ingen ilska kvar i kroppen. Bara en arbetsmässig punkt efter en obehaglig förmiddag.
Vi lämnade kontoret. Erik följde mig själv bort till kvalitetsavdelningen. På vägen vände sig flera anställda om. Några visste uppenbarligen redan vad som hade hänt på nedre plan.
Avdelningen var full av arbetsbord med produktprover, kartonger med returer och högar av reklamationsakter som låg staplade i fönsternischen. Vid ett av fönstren stod två kvinnor och diskuterade lågt men intensivt. När de fick syn på vd:n tystnade de genast.
— Kollegor, sade Erik, från och med i dag leds kvalitetsfunktionen tillfälligt av Anna Lindström. Jag förväntar mig att ni hjälper henne och säger som det är. Vi behöver ordning, inte välformulerade bortförklaringar.
Sedan gick han och lämnade mig kvar bland människor som betraktade mig med försiktig misstänksamhet.
— Hej, sade jag. Jag är inte här för att leta efter någon att skylla på. Men om fel göms undan kommer de ändå fram förr eller senare. Därför börjar vi enkelt. Vem kan visa mig de senaste returerna?
En kvinna vid hyllorna lyfte handen, tveksamt.
— Jag kan visa.
— Vad heter du?
— Karin.
— Då går vi, Karin.
Hon förde mig bort till kartongerna och började förklara. I början talade hon nästan viskande, som om varje mening kunde ge henne en tillsägelse. Jag avbröt henne inte. I stället antecknade jag namnen på stationer och moment, inte på personer.
— Är det samma typ av fel i allt det här? frågade jag.
— På papperet ser det likadant ut, sade Karin. Men det som kommer tillbaka är inte likadant.
— Vem jämför innan leverans?
— Formellt sett gör vi det.
— Och i praktiken?
Hon kastade en snabb blick mot dörren.
— I praktiken får vi ofta en redan stängd batch framför oss och blir ombedda att sätta vår markering.
— Vem ber er?
— Produktionen. Ibland lagret.
— En markering utan kontroll?
— Om vi vägrar säger de att vi spräcker leveranstiden.
— Vem säger det?
— Alla, i tur och ordning.
— Jag förstår.
En arbetsledare i grå skjorta kom fram till oss.
— Är det ni som är nya chefen?
— Tillfällig.
— Då säger jag det direkt. Kvalitet blir alltid sista hållplatsen här. När planen brinner kommer alla springande och vill ha vår signatur. När returen kommer tillbaka heter det att vi inte såg efter ordentligt.
— Vad heter du?
— Lars.
— Lars, kan du visa hur en batch rör sig från montering till utleverans?
— Ja. Men bara om det inte slutar med att allt hängs på mig.
— Jag har redan sagt det. Vi letar inte efter syndabockar. Vi letar efter brottet i kedjan.
Han såg fortfarande tveksam ut, men nickade.
— Då går vi.
Vi passerade genom lokalen där provexemplaren låg uppradade. Jag såg trötta ansikten, händer som arbetade för snabbt och lappar på kartonger, skrivna i förbifarten. Det var inte likgiltighet jag såg. Det var människor som hade vant sig vid att arbeta som om ordning alltid stod i vägen för planen.
— Här, sade Lars och pekade, ska batchen egentligen vänta på kontroll.
— Varför gör den inte det?
— För att leveransen trycker på.
— Vem fattar beslutet att den får gå vidare?
— Skiftledaren.
— Finns han här nu?
— Ja.
— Be honom komma.
Skiftledaren dök upp med spända axlar och en blick som redan försvarade sig.
— Är det klagomål igen?
— Än så länge är det frågor, svarade jag. Varför skickas batcher vidare utan fullständig kontroll?
— För att kunderna annars får vänta.
— Och sedan får kunderna returnera.
— Det är inte alltid vårt fel.
— Det har jag inte sagt. Jag frågar var beslutet tas.
Han tittade på Lars, därefter på Karin.
— Beslutet ligger i tidsplanen.
— Så tiden väger tyngre än kvaliteten?
— Inte på papperet.
— Och i verkligheten?