Kundvagnen gled nästan ljudlöst fram mellan hyllorna; just den här gången gnisslade inte hjulet, och Erik tog det som ett gott omen. I korgen låg redan två citroner, ett knippe koriander och en ask éclairer som han hade ryckt åt sig i sista stund, som om han vunnit den i en duell mot ödet. Anna gick ett halvt steg före honom och prickade av listan i mobilen med ett snabbt finger. Lördagen såg ut att kunna bli riktigt lyckad.
— Vi behöver oliver också, sa hon utan att vända sig om. Och rödlök. Har du tagit något sött nu igen?
— Jag har säkrat ett strategiskt förråd av glädje, svarade Erik. En fest utan efterrätt är bara ett möte.
— Ett möte med sallader.
— Vilket gör saken ännu värre. Då är det inte ens ett möte längre, då är det ett sammanträde.
Hon skrattade och svängde bort mot hyllorna längst in, där konserverna stod. I Eriks ficka började telefonen vibrera. Han såg på skärmen, och ansiktet blev genast slätt och uttryckslöst, som en nystruken skjorta. ”Margareta.” Han drog ett andetag och svarade.
— Ja, hallå.
— Men Erik lilla, gratulerar! sjöng rösten i andra änden, söt och seg som sirap. Din Anna har blivit chef nu! Du ringde ju själv och berättade i onsdags, minns du väl. Jag blev alldeles tårögd.
— Jag minns. Tack.
— Och i morgon är det lördag, fortsatte hon med tydlig betoning.
Erik sneglade bort mot radens slut, där Anna stod och granskade en burk bönor. Nästan omärkligt sänkte han rösten.
— Ja, lördag. Och?
— Vadå och? Jag kommer att vara inne i stan. Har lite ärenden. Jag kan titta förbi.
— Det behövs inte, sa han snabbt. Jag är ändå inte hemma. Jag ska åka bort.
— Jaha? Vart då?
— Till stan. Också till stan. Stan är tydligen väldigt populär i dag.
— Nåja, nåja, stressa inte upp dig, kuttrade Margareta. Ta det lugnt nu, min pojke.
Sedan kom bara tonerna.
Hon avslutade samtalet och såg på sin syster, som satt mitt emot henne. Med en belåten min höjde hon tummen, nöjd som en katt bredvid en tom matskål.
— Han gör sig besvär i onödan, sa hon. De kommer att vara hemma. Klart de kommer. De dukar fint, bjuder in folk, och oss tänker de tydligen lämna utanför.
Erik stoppade ner mobilen i fickan och blev stående ett ögonblick med blicken fäst vid asken med éclairer, som om den personligen var skyldig honom pengar. Anna kom tillbaka med bönorna och förstod genast att något hänt; hon hade en särskild förmåga att läsa hans ansikte som om det vore en affisch på en anslagstavla.
— Vad var det?
— Margareta ringde. Hon säger att hon är i stan i morgon. Kanske tänkte hon komma förbi.
— Och?
— Och jag sa att jag inte skulle vara hemma.
— Oroa dig inte, sa Anna, lade burken i vagnen och tog hans arm. Kom, vi går till kassan. Vi har fortfarande inte köpt is.
Hon hade den ovanliga gåvan att inte göra saker större än de var. Eriks styvmor hade hon däremot lagt på minnet redan vid första mötet: kvinnan som hade klivit in i hans liv när han var nio år och hemmet fortfarande luktade sjukhus. Senare föddes två flickor, och den äldre pojken förvandlades långsamt till en möbel man bekvämt kunde slå sitt dåliga humör mot. Så fort han lyckades packa en väska och klara sig själv försvann han därifrån.
— Ring Johan också, påminde Anna när de stod vid kassan. Han är ju nyförälskad numera och har helt tappat tidsuppfattningen.
Erik slog numret.
— Johan, i morgon klockan tolv. Inte ett, inte halv två. Tolv.
— Jag vet, jag vet! hördes det i luren. Maria och jag har redan köpt present. Sara hjälpte oss att välja. Och Emma har faktiskt ritat en teckning med både tårta och ballonger.
— Hälsa Emma att hon är antagen till festkommittén, sa Erik och log snett.
Johan hade gift sig nyligen, tagit hem en kvinna med en dotter, och han strålade på ett sätt som ibland fick Erik att känna något som liknade ljus avund. Han tyckte om att se det.