Så visst kunde livet ibland falla ut på det sättet också.
Annas befordran kom utan att hon behövde manövrera, smickra eller trampa någon på tårna. En onsdag blev hon inkallad och fick beskedet rakt av: avdelningen var hennes nu. Den tidigare chefen försvann på ett snyggt och tyst sätt, omplacerad till ett annat kontor där arbetsberget nästan nådde taket. Efter några dagar lämnade han själv in sin uppsägning. Kollegorna höjde på ögonbrynen över hur snabbt allt gått, någon knep missnöjt ihop munnen, men ledningen litade på Anna, och Anna tänkte inte svika det förtroendet.
— Vi firar lite enkelt, sa hon samma kväll. Bara de närmaste. Kanske tio personer.
— Tio är enkelt?
— Tio är kärleksfullt enkelt.
Lördagen började utan dramatik. Strax efter halv elva ringde Margareta och gratulerade Anna. Hon gjorde det varmt, länge och med det obligatoriska: ”duktig flicka, jag har alltid vetat det”. Anna tackade, avslutade samtalet och tänkte att det där faktiskt var det bästa Margareta kunnat åstadkomma. Hon hade gratulerat. Punkt. Ämnet var färdigt.
Vid tolvtiden kom Sara tillsammans med sin man Peter. Hon räckte fram ett paket, och när Anna öppnade det låg där en enorm leksaksmikrofon och en krona av folie.
— Det hör till när man blir avdelningschef, förklarade Sara högtidligt. Mikrofonen är till för att överrösta alla andra, och kronan för att ingen ska våga säga emot.
— Kronan är för liten, konstaterade Anna medan hon provade den. Då får jag väl växa i rollen.
Efter dem stormade Johan och Maria in, och strax därpå dök Annas väninna Sofia upp med en flaska bubbel av något slag. De väntade dessutom på Daniel och hans fru. Anna hade en gång arbetat ihop med honom, och hon betraktade honom fortfarande som en sorts stridskamrat.
Bordet var nästan färdigt. Erik bar in tallrikar, medan Anna hade gått in i sovrummet för att byta om. Klänningen hade hängt där sedan kvällen innan och såg ut att kräva en högtidlig entré.
Då ringde det på dörren.
— Johan, kan du öppna? Det är Daniel, ropade Erik medan han brottades med korken i flaskan.
Johan försvann ut i hallen. När han kom tillbaka en minut senare var ögonen runda som små tefat.
Erik behövde inte fråga. Han ställde ifrån sig flaskan och gick mot vardagsrummet.
Margareta satt redan vid bordet. Hon hade dragit ut stolen vid kortändan, inte lite diskret på kanten, utan precis där hon blev centrum för hela dukningen. Kappan hade hon kastat över en fåtölj. Hennes två döttrar syntes ännu inte till, men Erik visste hur det brukade vara: de kom aldrig en och en. De anlände som en front, med makar i släptåg.
— Hej, min son, sa hon med kraftig röst. Din fru bjöd visst inte oss? Hon har blivit märklig. Lite stolt kanske, nu när hon är chef.
Inne i sovrummet stelnade Anna med dragkedjan mellan fingrarna. Rösten hördes alldeles tydligt genom dörren.
Några öppna krig hade det aldrig varit mellan dem. Det hade snarare handlat om nålstick. Margareta kunde förstöra vilken fest som helst med en enda mening, släppt i rummet som om den inte riktades till någon särskild.
Den verkliga knuten var gammal och hårt åtdragen. När Eriks far dog visade det sig att hälften av lägenheten stod på Erik. Margareta hade i nästan ett år krävt att han ”som en anständig människa” skulle avstå från sin del, som tack för barndomen. Erik fick stöd av sin moster på mammans sida och vägrade ge efter. Lägenheten såldes, pengarna blev kontantinsats, och sedan hjälpte Annas föräldrar till. Ett år efter bröllopet fanns inget bolån kvar, men trean fanns kvar. Margareta bodde ensam i sin lilla etta, döttrarna hade flyttat åt olika håll, men de kom fortfarande till henne i flock.
Anna stod orörlig framför spegeln. Hon tänkte inte gå ut. Det här var inte hennes strid.
Erik gav Johan en kort nick. Johan förstod genast, gick tillbaka ut i hallen och vred om låset, så att inga nya gäster plötsligt skulle kunna uppenbara sig.
Under tiden sträckte sig Margareta efter en tallrik.
— Varför står ni allihop bara där?